I sin nya rapport om finansiell stabilitet varnar Riksbanken för följderna av låga räntor. Det är inte svårt att instämma, men känns ironiskt att få höra den uppfattningen därifrån. I Sverige har väl ingen annan bidragit så mycket till de senaste årens minusräntor.
Försvaret för detta är givetvis att Riksbanken har ett inflationsmål som man inte klarar på annat sätt än genom att hålla extremt låga räntor. Man började med minusränta för snart fyra år sedan och är nu, vid det kommande räntemötet i december, inställd på att återgå till den nollnivå som tidigare rådde.
Riksbankens prognos är att den kommande nollräntan ska bli bestående under flera år. Men även detta innebär en väldigt låg ränta, särskilt om man ser på det realt – alltså med hänsyn tagen till inflationen. Även om priserna stiger långsamt, så blir då realräntan negativ även framöver.
I praktiken har Riksbanken därmed satt inflationsmålet högre än uppdraget att främja finansiell stabilitet: ett säkert och effektivt betalningsväsende. Det är inget nytt, utan har länge varit så.
Ett skäl är att inflationen är mätbar och enkel att uppfatta, medan den finansiella stabiliteten är betydligt svårare att få grepp om. Ett annat är att Riksbanken ensam svarar för prisstabiliteten, medan ansvaret för det finansiella systemet delas med flera andra organ: regeringen (finansdepartementet), Finansinspektionen och Riksgälden.
Riksbanken kan också med fog hävda att de låga räntorna inte enbart beror på den svenska penningpolitiken. Dels har även många andra centralbanker slagit in på en mycket expansiv linje, där man låter sina styrräntor ligga på rekordlåga nivåer. Dels har de internationella marknadsräntorna – även av andra skäl – krupit djupt nedåt och i många fall hamnat på minussiffror.
En fara med detta är just vad riksbankschefen Stefan Ingves beskriver, nämligen att många är beredda att ta allt större risker för att få avkastning på sitt kapital. Annars får man vara beredd på att de egna pengarna minskar i värde, vilket exempelvis inträffar om de sätts in på ett bankkonto. Då är det lockande att istället chansa mer, även om det samtidigt innebär ett hot om att förlusterna kan bli stora.
En annan fara följer av att skuldsättningen ökar, när det är praktiskt taget gratis att låna. När pengar är så billiga, så växer hotet om felinvesteringar. De extremt låga räntorna betyder då också att priserna på tillgångar drivs upp kraftigt, särskilt när det gäller högbelånande bostäder och kommersiella fastigheter. Ett eventuellt prisfall kan sedan slå mycket hårt mot de hushåll och företag som är högt skuldsatta.
Ingen vet på förhand vad som kan utlösa en sådan plötslig omvärdering av tillgångar som bostäder, fastigheter och aktier. Det kan vara någon dramatisk händelse i omvärlden, där det sannerligen finns gott om hot. En allvarlig skärpning i relationer mellan USA och Kina kan vara ett sådant exempel.
Skälet behöver dock inte vara så påtagligt, utan det kan räcka med att stämningsläget på finansmarknaderna övergår till en mer kritisk syn på risk. Plötsligt kanske man börjar med striktare värdering av företag, där det inte längre handlar om framtidsutsikter utan mer om vad de hittills presterar. Samtidigt kan fler börja undra om inte bostadsmarknaden är övervärderad och om behovet av butiks- och kontorslokaler kan komma att minska, till följd av digitaliseringen.
Ifall allt det här inträffar på en gång eller i snabb följd, så kan följderna bli förödande. Riksbanken vill skärpa kapital- och likviditetskraven på bankerna, så att de ska klara stora förluster som annars kan slå hårt mot det finansiella systemet. Men på förhand är det svårt att veta exakt vad som behöver göras, eftersom varje kris har sina unika drag.
Nu ser Riksbanken vissa positiva tecken, såsom att skuldsättningen inte längre stiger lika snabbt och ökningen i bostadspriserna har dämpats. Men de regleringar som har satts in av Finansinspektionen kan på sin höjd mildra dessa problem, däremot inte lösa dem. De grundläggande felen, i form av en icke-fungerande bostadsmarknad och ett skattesystem som uppmuntrar skuldsättning, finns ändå kvar.
Högre räntor, som ger en mer normal avkastning på kapital, skulle också bidra till att lindra situationen. Riksbanken inser detta, men saknar förmågan att nå dit när man enbart låter inflationsmålet styra. Andra centralbanker är i liknande situation, även om amerikanska Federal Reserve trots fler räntesänkningar fortfarande har god marginal till nollstrecket.
Centralbankernas styrräntor tycks därför förbli mycket låga, men inte nog med det. Dessutom fortsätter Riksbanken, och flera andra av dem, att hålla ner marknadsräntorna med sina stora obligationsköp. Ändå räcker det inte för att få upp inflationen, så att den håller sig stabilt kring målet.
Detta kan verka motsägelsefullt: å ena sidan varnar Riksbanken för riskerna, å andra sidan bidrar man till att förvärra läget. Men just så ligger det faktiskt till.