Riksbankens höjning av reporäntan från -0,25 procent till 0,0 procent blev ingen överraskning. Sällan har ett räntebeslut varit så tydligt aviserat på förhand.
Redan i september kunde man utläsa vad som var på gång och Riksbankens besked i slutet av oktober pekade tydligt mot en räntehöjning före jul. Inget har sedan inträffat som ändrar den utlagda kursen.
Flera inslag i räntebeslutet sticker ändå ut som särskilt intressanta.
Det första är att riksbankschefen Stefan Ingves (som tidigare har sagt att han inte ser något särskilt värde med att lämna minusräntan) i så hög grad framhåller betydelsen av att övergå till nollränta.
De närmare fem åren med minusränta ska nu, enligt Ingves, ses som övergående episod. Nu poängterar han i stället att allmänheten inte gillade negativ ränta, utan såg den som ”udda” och ”underlig”.
Riksbankschefen försvarar visserligen de tidigare besluten om minusräntan och menar att dessa har gett gott resultat. Men samtidigt betonar han risken för snedvridningar i ekonomin, om en ordning med negativ ränta skulle uppfattas som permanent. Vad han konkret syftar på är inte så tydligt, men kan exempelvis gälla hotet att bankerna ska tappa inlåning från sina kunder.
Stefan Ingves utesluter visserligen inte en tillfällig återgång till minusränta, om konjunkturen försvagas och inflationen faller. Men det står klart att han inte vill tillbaka dit och att det därför inte är så sannolikt med räntesänkningar. Hellre tycks han utöka Riksbankens köp av statsobligationer, vilket är något som allmänheten inte märker lika mycket av.
Det andra är att räntebanan ligger på nollränta under närmare tre år framåt. Riksbanken flaggar varken för höjningar eller sänkningar av reporäntan, förrän i slutet av 2022 då en liten uppjustering kan tänkas komma. Men fram till dess väntas alltså långvarigt nolläge, där penningpolitiken förhåller sig passiv.
En anledning är att inflationen inte väntas nå upp till målet på 2,0 procent under de kommande tre åren. Genomsnittligt för 2020 och 2021 spås istället prisökningarna bli 1,7 procent och sedan 1,9 procent under 2022. Just nu höjer Riksbanken visserligen reporäntan, trots att inflationen för närvarande ligger på 1,7 procent, men detta vill man tydligen inte upprepa.
Ett annat skäl kan vara att det, trots vad som påstås, ligger ett egenvärde för Riksbanken i att överge minusräntan. Nollränta kan uppfattas som mer neutral och är därmed också lättare för många att förlika sig med. Alla tänker kanske inte så mycket på att realräntan (ränta minus inflation) förblir negativ, även i fortsättningen.
Det tredje är att det råder oenighet i Riksbankens direktion om räntehöjningen. Där finns två olika reservationer, från vice riksbankscheferna Anna Breman och Per Jansson som båda röstade emot.
Anna Breman, som är ny i direktionen, överraskade vid sitt första räntemöte genom att driva en helt egen linje. Hon vill vänta med att höja reporäntan till första halvåret 2020 och sedan fortsätta med en höjning under 2021 och ännu en höjning under 2022. Detta hade nog ingen väntat sig och även hennes tidigare kolleger på Swedbank, där hon tills nyligen var chefsekonom, har visat sin förvåning.
Per Janssons motstånd var däremot sedan tidigare känt. Han är den direktionsmedlem som håller mest strikt på inflationsmålet och tillmäter även ganska måttliga avvikelser en stor betydelse. Enligt honom är tiden än så länge inte mogen för en räntehöjning.
Beslutet om räntehöjningen togs därmed röstsiffrorna 4-2 i direktionen, vilket betyder att stödet var knappare än väntat. Fler röster än tidigare gör sig tydligt hörda.
Vad betyder då räntebeslutet för ekonomin?
Först kan konstateras att räntehöjningen var så förutsedd att den inte får någon omedelbar verkan. Istället har effekterna tagits ut i förväg, framför allt genom att kronan gradvis har stärkts mot euron under hela hösten. Vissa höjningar av bankernas utlåningsräntor har också förekommit.
Framöver innebär räntebeslutet att debatten om minusräntan tills vidare kan läggas åt sidan. Så länge det inte inträffar ett ras i konjunkturen kommer Riksbanken knappast att återgå till negativ ränta. Om så ändå skulle ske, kan man vänta sig att det blir fråga om en betydligt kortare period än den gångna på närmare fem år.
Ytterligare räntehöjningar tycks också sitta långt inne, eftersom inflationen tills vidare förblir ganska svag. Den kommande avtalsrörelsen ser inte ut att ändra på den saken, eftersom konjunkturnedgången betyder att löneökningarna väntas bli relativt måttliga. Om kronan dessutom skulle stärkas, får det en återhållande effekt på de svenska importpriserna – och därmed även på inflationen.
Under de närmaste åren kan Riksbankens penningpolitik därför hamna mer i bakgrunden. Istället får regeringens finanspolitik spela en större roll, särskilt om det blir behov av konjunkturstimulanser. De offentliga finanserna är starka nog att ge utrymme för sådant, till exempel genom välbehövliga ökningar av statsbidragen till kommuner och regioner.