De svenska utsläppen av växthusgaser ökar under de närmaste åren, när dessa i stället skulle behöva minska. Därför blir det mycket svårt att klara det mål som gäller för 2030. Straffet blir då troligtvis att Sverige bötfälls av EU.
EU har satt upp tvingande klimatmål för sina medlemsländer och Sverige tillhör dem som har fått de största kraven på sig. För att dessa ska kunna uppfyllas är det nödvändigt att låta utsläppen av fossila gaser från trafiken minska kontinuerligt fram till 2030 och även därefter.
Till 2045 ska nivån ha sänkts så mycket att hela EU ska vara klimatneutralt. Men detta förutsätter att man klarar att följa en bana där utsläppsminskningen sker gradvis och utan avbrott.
Men avsikten är inte att EU-länderna ska kunna smita undan genom att enbart tala om långsiktiga mål. Lika viktigt är att nå de åtaganden som gäller för 2030 och ifall man kommer på efterkälken så måste fördröjningen hämtas in.
Om man börjar minskningen av utsläppen vid 2027, såsom Sverige planerar att göra, så blir kraven mycket höga under de närmaste påföljande åren. I praktiken blir det då nog i det närmast omöjligt att nå fram till målet 2030.
För att det inte ska kännas lockande för EU-länder att komma undan sina åtaganden, så kommer de som missar klimatmålet att i stället drabbas av böter. Mycket talar för att Sverige kommer att drabbas av detta straff, samtidigt som man då också har ännu större klimatkrav att klara under perioden efter 2030.
Sverige försatte sig i denna situation genom de löften om lägre bränslepriser som gavs från flera partier under valrörelsen 2022. För den borgerliga regering som sedan tillträdde, med hjälp av Sverigedemokraternas stöd, har löftet om lägre drivpriser därefter varit en nyckelfråga.
Följden har blivit att förbrukningen av fossila bränslen ökat, när den i stället borde minskat.
Mycket talar för att något liknande skulle ha hänt, även om den föregående S-ledda regeringen ha suttit kvar. Men det har i nuläget inte så stor betydelse. Det viktiga är i stället att den nuvarande regeringen har beviljat sig en paus med utsläpningsminskningarna och lämpat över de ofrånkomliga prishöjningarna på drivmedel till nästa mandatperiod.
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) har sedan kämpat med denna situation, där hon vill minska utsläppen men tvingas acceptera att de i stället ökar under de närmaste åren. Hennes problem har varit att hon inte kunnat tala om hur man ska ta sig ur dilemmat. Hon inte heller fått någon större hjälp från sina regeringskolleger.
Regeringens nya klimatproposition löser inte problemet, eftersom den tar sikte på ett långsiktigt mål som ligger långt bortom 2030 och dessutom betonar utbyggnaden av kärnkraft som inte löser dagens bekymmer.
Följden blir också att Sverige kommer i otakt i förhållande till EU, förutsatt att andra medlemsländer uppfyller de krav som ställs på dem. Detta får även långsiktiga konsekvenser som kan sträcka sig flera decennier framåt.
Hur klimat- och miljöministern kommer att hantera detta läge är ännu så länge oklart. Men för hennes del finns inte längre mycket att vinna på att hoppa av. Det mesta tyder på att hon är beredd att stanna på sin post, i förhoppning om att läget ska förbättras till nästa mandatperiod.
Regeringen kan resonera på liknande sätt. Det är visserligen inte bra om man missar klimatmålet för 2030, men väljarna kan mycket väl bli mer upprörda om drivmedelspriserna höjs kraftigt. I en del andra EU-länder leder sådant till upplopp av ”gula västar” och andra protester, vilket vi inte har fått se i Sverige.
Det politiska systemet mår visserligen inte bra av svek mot fastställda mål på ett så viktigt område som klimatet. Väljarnas förtroende för de folkvalda kan komma att skadas. Men om många delar på ansvaret för att ha övergett klimatmålen, så blir det inte så tydligt var skulden ska läggas.
Ekonomin påverkas också av att uppsatta spelregler inte följs. Det finns naturligtvis företag som vinner på lägre drivmedelspriser eller på kommande kärnkraftsinvesteringar.
Men i näringslivet finns det numera en bred uppslutning kring klimatkraven som riskerar att rubbas. Företag resonerar ofta mer långsiktigt än politiker och misstro kan ganska varaktigt sitta i. Samarbete mellan offentligt och privat, som ofta efterlyses, blir svårare att åstadkomma.
Prislappen på detta är svår att fastställa. Men det kan bli dyrt att politiker uppträder kortsiktigt på områden som energi och klimat. Hela samhället får vara med och betala.