Näringslivet vill ta täten i klimatomställningen. Det hade man inte väntat sig för några år sedan. Men den omsvängning som sedan har inträffat är hoppingivande.
Senast är det Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, som just har kommit med en rapport om vägval för klimatet. Den gäller hur Sverige ska klara det uppsatta målet att bli klimatneutralt till 2045.
Rapporten baseras på expertkunskaper, men utgår också från vad som redan händer eller är på gång ute i svenska företag. Vad som nu har lagts fram är syntesen från olika delprojekt inom IVA som gäller industrin, transporterna, energin, jordbruket och samhällets infrastruktur.
Den nya IVA-rapporten andas otålighet: man efterlyser en höjning av tempot i klimatarbetet vilket kräver både en politisk helhetssyn och bredare förankring. Företagen har fått bråttom och vill inte fördröjas av hinder, däribland tröga tillståndsprocesser.
Utgångspunkten är att tekniska lösningar finns och måste tas till vara. Mycket handlar om en effektivisering, såsom att energin ska användas i slutna kretslopp istället för att slösas bort. Behovet av el kommer att öka kraftigt, men den ska vara fossilfri och kunna komma från många olika källor – allt ifrån biobränsle och vind till kärnenergi och vattenkraft.
Den svenska skogen är en strategisk resurs. Den behövs både som råvara, men också för att binda koldioxid. Men Sverige har också tillgångar av mineraler med jordartsmetaller, som kan användas bland annat för batterier. Här väntar många känsliga avvägningar mot naturvårdsintressen.
I IVA-rapporten berörs dock dessa frågor med ganska lätt hand. Istället fäster man förhoppningar kring möjligheterna att avskilja koldioxid och lagra den i underjorden. Med sådan teknik skulle Sverige kunna uppnå negativa utsläpp efter 2045, vilket i så fall också bidrar till den globala klimatomställningen.
Men rapporten gäller vad svenska företag kan göra på hemmaplan. Vad man saknar är djupare resonemang om vilka ekonomiska styrmedel och drivkrafter som behövs för klimatmålen ska uppnås. I rapporten tas inte heller upp att Sverige importerar produkter som ger upphov till stora utsläpp av koldioxid från andra länder.
Trots dessa begränsningar innebär IVA-rapporten ett viktigt steg framåt. Men den bör gärna läsas parallellt med en annan rapport, med titeln ”Svensk politik för globalt klimat” som kom i början av året från SNS Konjunkturråd,
https://www.sns.se/aktuellt/konjunkturradets-rapport-2020-svensk-politik-for-globalt-klimat/
Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, är en mötesplats för beslutsfattare inom näringsliv och offentlig sektor. Dess konjunkturråd består av fristående forskare, i regel nationalekonomer. I år har ekonomiprofessorn John Hassler varit ordförande, men denna gång har det också ingått ingenjörer, naturvetare och jurister.
Tillsammans har dessa forskare gått igenom hur Sverige kan påskynda den globala klimatomställningen. Det handlar då både om vad vi svenskar kan göra på hemmaplan och hur vi kan driva fram förändringar i andra länder med stora koldioxidutsläpp.
Som globalt huvudproblem utpekas kolet. I Sverige är visserligen användningen ganska liten, men den är mycket omfattande på andra håll i världen. Det finns dessutom väldiga koltillgångar som ännu inte är exploaterade, men där en utvinning skulle få förödande följder för klimatet.
Oljan ses däremot av rådet som ett mer begränsat problem, främst beroende på att tillgångarna är mindre. Att förhindra användning av dem uppfattar man som mer eller mindre ogörligt, medan kolet däremot i största möjliga utsträckning bör stanna i marken.
Lösningen är, enligt rådet, att det tillkommer en internationell överenskommelse om ett minsta pris på utsläpp – vad man kan kalla en global koldioxidskatt. En sådan kan utformas så att det inte längre lönar sig att utvinna och förbränna kol, medan däremot oljan är mindre priskänslig och därför påverkas mindre.
Koldioxidskatt finns sedan länge i Sverige och har inte lagt någon alltför tung börda på ekonomin. Tanken är att andra länder ska binda sig för liknande åtaganden och att detta skulle räcka långt för att minska de globala utsläppen. Syftet är då att, i enlighet med Parisavtalet, begränsa temperaturhöjningen till som mest två grader – men hellre med en och en halv grad.
Konjunkturrådet diskuterar dock inte svårigheterna att vinna stöd för en global koldioxidskatt. Inom kretsen av EU-länder kan det förvisso vara möjligt, även om främst Polen skulle gå emot. Men att få med sig stora kolproducenter som Kina, Indien och Brasilien är betydligt värre – och detsamma gäller USA, åtminstone så länge Donald Trump är president.
Den globala koldioxidskatten framstår som en utopi och det behövs flera steg på vägen. En dellösning som diskuteras kallas klimatklubbar och består i att en grupp länder sätter upp gemensamma avgifter för utsläpp och tar ut tull vid import från andra länder där det är billigt att släppa ut koldioxid.
EU har redan ett eget utvecklat system för utsläppsrätter och skulle mycket väl kunna bli en sådan klimatklubb. Men en sådan klubb är ändå inte så enkel att upprätta. Tidigare EU-kommissionären Cecilia Malmström talade vid Frisinnade klubben på tisdagskvällen och framhöll att klimattullar måste i stå i överenstämmelse med världshandelsorganisationen WTO:s regler.
Annars lurar faran för protektionism, som världen redan har alltför mycket av. Sverige bör ju inte bidra till att driva fram fler godtyckliga handelshinder, till exempel genom att EU reser upp höga tullmurar mot omvärlden. Detta är det inte heller säkert att klimatet vinner på.
Som ofta vid globala problem är det svårt att hitta fungerande lösningar. Men det gäller att inte förtröttas av bakslag. Både Sverige och EU har höga ambitioner i klimatomställningen och har alla skäl att fortsätta driva på, både hemma och globalt.
I Sverige kan det få stor betydelse att näringslivet nu vill ta täten. Det märks inte enbart genom IVA:s rapport, utan också av uttalanden från Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke. Klimatfrågan är global, men den är också lokal: det är ju ute i företagen som en stor del av klimatomställningen måste göras.