Statens växande budgetunderskott, till följd av coronakrisen, betyder att behovet av att låna ökar explosionsartat. Ska vi vara oroliga över det? Ja, litet grann – även om alternativet är betydligt sämre.
Budgetunderskottet under 2020 blir mer än 400 miljarder kronor, enligt en ny beräkning från Riksgälden. Av underskottet beror ungefär en tredjedel på att ekonomin har gått in i en djup recession, på grund av coronakrisen. Övriga två tredjedelar förklaras huvudsakligen av de finanspolitiska åtgärder som regeringen, med brett politiskt stöd, har satt in för att dämpa krisen.
Vid Riksgäldens föregående beräkning i februari, alltså före krisen, fanns det nästan inget underskott alls. Nu kan raset kan dessutom bli ännu större, än beräknat eftersom kalkylen bygger på att coronapandemin ska avta senare i år. Detta kan visa sig alltför optimistiskt, i varje fall är ännu ingen som säkert vet.
Klart är ändå att de svenska statsfinanserna håller på att försvagas väsentligt. Lyckligtvis sker det från ett starkt utgångsläge, där det finns betydande fallhöjd. Statsskulden låg i slutet av förra året på rekordlåga 22 procent av BNP och väntas nu stiga till 31 procent under 2020. Internationellt sett är det fortfarande en måttlig nivå som inte behöver väcka oro.
Men i år måste statens upplåning ändå bli gigantisk. Totalt sett beräknas det handla om 677 miljarder kronor, eftersom det också finns gamla lån som löper ut och behöver omsättas. Det är mer än en fördubbling, i jämförelse med Riksgäldens tidigare planer.
Det kommer man säkert att klara av. Sverige har gott rykte på finansmarknaderna och inga svårigheter att få låna. Räntorna är fortfarande mycket låga, vilket gör att kostnaden för en ökad skuldsättning än så länge blir måttlig.
Man ska också komma ihåg att den stora upplåningen syftar till att rädda jobb och arbetsplatser som annars hade försvunnit. Åtgärder som stöd vid korttidsarbete, omställningsstöd till företag och nedsättning av arbetsgivaravgifter kostar oerhört mycket. Men utan dem skulle både staten och samhällsekonomin i stort fått bära kostnaderna för en betydligt större öppen arbetslöshet, som dessutom hade kunnat bli långvarig. De problemen finns visserligen även nu, men inte i samma omfattning.
Ändå finns det risker med att ett växande statligt budgetunderskott och en explosionsartad ökad upplåning. Problemet är ju att så gott som alla länder gör likadant, trots att många har ett väsentligt sämre utgångsläge än Sverige. På åtskilliga håll var underskotten och statsskulderna stora redan före krisen – och nu blir de ännu mycket större.
Problem av det slaget är tydligast i Sydeuropa, när det gäller Grekland, Italien, Portugal och Spanien. Där ligger räntorna betydligt högre än i andra europeiska länder, särskilt jämfört med Tyskland som brukar tas som riktmärke. Ännu har det inte blivit ohanterligt, men utvecklingen går i riktning mot större ränteskillnader vilket gör det allt dyrare för dem att låna.
Det här är ett bekymmer som EU och euroländerna tvingas ta tag i, om man vill undvika en ännu djupare kris. Men just här gäller inte frågan främst detta, utan huruvida räntorna kan komma att drivas upp i många fler länder, däribland Sverige. Faran finns ju att en omfattande upplåning från många länder får den samlade effekten att räntenivåerna skjuter i höjden.
För tillfället får man ofta höra att det är gratis att låna, så länge realräntorna är lägre än tillväxten i ekonomin. Det är en korrekt beskrivning, men ingen vet säkert om en sådan situation förblir varaktig. De väldiga upplåningsbehov som följer av coronakrisen kan förr eller senare leda till att räntorna drar iväg uppåt.
Ifall det kommer en omsvängning till högre räntor kan det bli ”väldigt obehagligt” med en hög statsskuld, framhöll Finanspolitiska rådets ordförande Harry Flam när rådets rapport diskuterades i förra veckan. Det har han säkert rätt i, men alternativet att staten inte skulle låna stort är för närvarande betydligt sämre. Flam framförde också uppfattningen att det finns utrymme att vid behov låna ännu mer.
Riskfritt är det ändå inte. Litet orolig för växande budgetunderskott och statsskulder kan man med fog vara, åtminstone när det gäller världsekonomin. Sverige kommer i så fall inte undan: omvärldens problem brukar mycket snabbt bli även vårt bekymmer.