Regeringen får hård kritik av Finanspolitiska rådet. Den ekonomiska politiken får visserligen godkänt, men inte hur man sköter arbetsmarknaden och klimatfrågorna. Där blir betyget i stället ett tydligt underkänt.
Under senaste året har det varit komplicerat för regeringen att hantera ekonomin. Sverige har haft hög inflation och samtidigt en allt svagare konjunktur med stigande arbetslöshet.
I det läget är det svårt att hitta den rätta avvägningen mellan åtstramning och stimulans. Hur regeringen än gör, så får man räkna med att det väcker kritik. Det gäller även när Finanspolitiska rådet gör sin årliga granskning av den ekonomiska politiken.
I årets rapport, som just har publicerats, visar dock rådet stor förståelse för problemen. Finanspolitiken får på det hela taget godkänt, även om det hade varit möjligt att ge litet mer stimulans.
Främst gäller det att kommunerna, som utsattes för en inflationschock när det gällde sina pensionsskulder, borde ha låtit sina budgetar gå med tillfälliga underskott. Nu kände de sig i stället tvungna att strama åt, vilket på en del håll drev fram uppsägningar som borde ha kunnat undvikas.
Rådets kritik förefaller befogad, men det är något oklart vem som ska känna sig mest träffad – regeringen eller kommunerna? Rimligtvis borde en stor del av ansvaret läggas på regeringen som lät kommunerna klara situationen utan att ge någon större vägledning. När man slutligen tillförde ökade statsbidrag, så var det alldeles för sent.
I fråga om arbetsmarknaden är dock rådets kritik betydligt skarpare, eftersom man menar att regeringen är på helt fel väg. Det handlar om vilket slags åtgärder som bäst kan bidra till att få fler arbetslösa att hitta nya jobb.
Regeringens aviserade åtgärder är sänkta skatter, främst genom utökade jobbskatteavdrag, och införandet av ett bidragstak som ska hindra att de samlade bidragen till en familj överstiger vad man tjäna på reguljärt arbete. När det gäller skatterna så är det mer av samma recept som redan tidigare har prövats i stor omfattning.
Rådets beräkningar tyder dock på att effekterna skulle bli ganska blygsamma. Vad man i stället föreslår är utökad yrkesutbildning för arbetslösa, liksom fler subventionerade jobb för dem som annars har svårt att hitta arbete. Detta beskrivs som åtgärder – till skillnad från regeringens förslag – bygger på forskningsresultat och beprövad erfarenhet.
Man kan också säga att regeringens syn på arbetslösheten präglas av att många anses avstå från att söka jobb, eftersom det inte lönar sig ekonomiskt. Rådet menar däremot att många av de arbetslösa saknar behövlig kompetens och kontakt med arbetsmarknaden. Med Sveriges höga långtidsarbetslöshet förefaller också detta vara det främsta problemet.
Klimatfrågorna är ändå det område där rådets invändningar är starkast. Regeringen får höra att den saknar en sammanhållen och begriplig klimatstrategi, bland annat genom att den har ställt i utsikt att alla företag och hushåll ska kunna kompenseras för högre drivmedelspriser. Detta beskrivs av rådet som varken rimligt eller genomförbart.
Regeringen har försökt att generellt minska konsekvenserna av klimatomställningen, bland annat att sänka skatterna på drivmedel och minska reduktionsplikten (inblandningen av biobränsle). Vidare har man skjutit upp effektiva åtgärder emot utsläpp av koldioxid till 2027 och framåt, vilket gör det mycket svårt att nå EU:s uppsatta mål som är satta till 2030.
Rådet anser att denna senfärdighet kommer att leda till ännu större bördor, ifall Sverige ska klara sina åtaganden inom EU. Man tvivlar på det realistiska i regeringens idéer om att kunna köpa utsläppsrätter från andra länder. Dessutom poängterar man att regeringen ännu inte har satt i gång något arbete med att inlagra koldioxid i skog och mark, på det sätt som skulle vara nödvändigt.
Slutsatsen från rådet är att regeringen inte visar behövligt ledarskap, vilket göra det svårt att få den acceptans som behövs från allmänheten inför de uppoffringar som behövs. Klimatomställningen kan därför försvåras av ett utbrett missnöje, när det visar sig att olika löften som har ställts ut inte kommer att hållas. Den väg som rådet i stället förespråkar är riktade insatser till avgränsade grupper, men inte till alla som på olika sätt känner sig drabbade.
Finanspolitiska rådet hamnar därmed i sin kritik på ungefär samma linje som Klimatpolitiska rådet redan har gjort. Experternas synpunkter från olika håll kan i bästa fall skapa ett tryck som får regeringen att höja tempot i klimatfrågorna. Men samtidigt är man bunden av redan gjorda utfästelser som har politisk tyngd och är svåra att komma ifrån.
Klimatomställningen kommer att följa regeringen fram till valet 2026 och blir troligtvis en av de stora frågorna inför nästa mandatperiod. Som det nu ser ut kommer Sverige då att få göra en rivstart från 2027, om det ska finnas någon chans att klara EU-målen för 2030 och sedan kunna gå vidare till nollnettoutsläpp 2045.