På ett område är Sverige extremt i jämförelse med alla andra utvecklade länder. Det gäller att svenska hyror är hårdare reglerade än på något annat håll. Därför är det ont om hyreslägenheter och de som byggs blir alltför dyrare för låginkomsttagare.
Detta missförhållande är välkänt för flertalet svenskar, särskilt som det har rått ända sedan andra världskriget. Det var då man införande en hyresreglering, såsom en del av krisekonomin.
Men efter kriget slopades regleringarna på nästan alla andra områden, med undantag för hyresmarknaden. Men där råder ingen marknadsekonomi, utan Sverige har ett system med centralt satta hyror som bestäms i förhandlingar mellan organisationer för bostadsföretag och Hyresgästföreningen.
Systemet fungerar illa, eftersom det motverkar byggande och därmed bidrar till bostadsbrist. Rörligheten mellan bostäder blir låg eftersom den som har fått tag i en hyresbostad är obenägen att släppa den.
Det gör att vissa bor onödigt stort, medan andra blir trångbodda. Somliga tvingas att hyra i andra hand eller att betala svart, ifall de inte har råd att skaffa sig en bostadsrätt eller ett eget hem till höga kostnader.
Problemen kring detta är många, däribland en illa fungerande arbetsmarknad eftersom det är svårt att flytta dit jobben finns. För dem som saknar bostad, till exempel efter en skilsmässa, är faran att det uppstår svåra sociala problem.
Detta är inga nyheter, men den svenska bostadspolitiken präglas av låsningar som innebär att inget görs för att på allvar ändra situationen. De som har hyresbostäder är en väl organiserad grupp som motsätter sig förändringar. Byggföretagen satsar hellre på bostadsrätter och dyra nybyggnader och kan på det sättet göra vinster.
Inget politiskt parti driver frågan om förändringar på bostadsmarknaden, eftersom de har mycket att förlora men ganska litet att vinna. Anklagelser om att vilja införa ”marknadshyror” är svåra att försvara sig emot, även om en förändring i den riktningen är det enda som skulle kunna förändra situationen.
I det läget är bra att OECD kan säga ifrån. Det gör man genom en just publicerad rapport om Sverige som tar upp både bostadsmarknaden och andra strukturproblem, vid sidan om den aktuella ekonomiska situationen.
OECD ägnar sig åt att göra prognoser och utredningar som gäller medlemsländerna, däribland Sverige. Organisationens chefsekonom Alvaro Pereira, som för närvarande vistas i Stockholm, förklarar att Sverige är extremt jämfört med andra utvecklade länder när det gäller hyresregleringen. Enligt honom skadar detta inte bara bostadsmarknaden utan även ekonomin som helhet.
Som företrädare för OECD kan Pereira också hänvisa till att en del andra länder har övergett regleringar på bostadsmarknaden, som därmed har börjat fungera betydligt bättre. Bland annat gäller detta Sveriges grannländer Danmark, Finland och Norge.
Övergången till ett annat, mer marknadsmässigt, system kan visserligen vara besvärlig, medger han. Men OECD rekommenderar att man går fram i flera steg och samtidigt skärper fastighetsskatten för dyrare bostäder. En sådan omläggning går att göra utan att det behöver uppstå nya orättvisor.
I rapporten om Sverige tar OECD upp aktuella ekonomiska frågor, utöver olika strukturproblem. När det gäller regeringens och Riksbankens sätt att sköta finanspolitiken respektive penningpolitiken är dock anmärkningarna milda. Sverige går visserligen igenom en svår tid efter pandemin, med Ukrainakriget och USA:s hot om handelskrig. Men i det läget går det knappast att undvika en tillfälligt svagare ekonomisk utveckling.
Däremot finns det fler strukturproblem än på bostadsmarknaden som Sverige, enligt OECD, borde ta itu med. Till dem hör anpassningen av ekonomin till en mer uthållig klimatpolitik, liksom en höjning av svenskarnas yrkeskompetens för att möta en allt mer krävande arbetsmarknaden.
I fråga om klimatet framhålls det som en huvudfråga att Sverige måste hålla fast vid de fastställda utsläppsmålen för 2030. Detta kräver att man inte försöker mildra effekterna, till exempel med tillfälliga steg tillbaka såsom lägre bränsleskatter.
Beträffande kunskaper och färdigheter gäller det i hög grad att upprätthålla kvalitetskraven i utbildningssystemet, både i gymnasieskolan och på universitetsnivå. Likaså behövs en förbättring av yrkeshögskolan, med större inriktning på arbetsmarknadens behov.
OECD:s rapport täcker givetvis inte allt. Men den utgör ändå ett seriöst försök att täcka både aktuella och strukturella frågor och visar hur dessa hänger ihop. Båda behövs i det politiska och ekonomiska tänkandet.
Nu återstår att se om våra beslutsfattare förmår att ta intryck av OECD-rapporten och låta den prägla deras förslag.