Gästskribent: Karl Wennberg, professor vid Linköpings universitet och forskare vid tankesmedjan Ratio.
Svenska myndigheter, politiker, och företag är sent ute och i många fall oförberedda för de förändringar som står för dörren när Sverige vid årsskiftet blir medlemsland i ett EU utan Storbritannien, varnar professor Karl Wennberg:
Som enda större EU-land har Storbritannien tenderat att stödja de mindre frihandelsorienterade välfärdsländernas (Sverige, Holland, Danmark och Finland) strävan efter en mer välfungerande inre marknad och klara avgränsningar mellan nationella ansvarsområden (skatter, försvar, m.m) och EU:s gemensamma ansvarsområden (miljö- och migrationsfrågor m.m.)
De tysk-franska krafter som länge sett ett mer toppstyrt och ekonomiskt-politiskt integrerat EU som enda möjligheten att konkurrera med Kina och USA har efter finanskrisen och framförallt Corona-pandemin lyckats flytta fram sina positioner. Unionens nya räddningsprogram som nyligen klubbades – återstartsfonden ”Next Generation EU” – innebär i all verklig mening en trojansk häst för att åstadkomma detta.
Vilka förändringar står vid dörren? Och varför är detta problematiskt för Sverige?
Efter att flera stora industriella sammanslagningsprojekt, såsom det mellan franska Alstom och tyska Siemens, hindrats av EU:s konkurrensmyndigheter har centralistiska politiker och EU-byråkrater brottats med problemet hur de skall lyckas bygga ”global champions” – alltså internationella storföretag med muskler att konkurrera globalt med de ledande storföretagen i Kina, USA, och i ökande utsträckning Indien.
Airbus är ett ofta framhållet, men också avskräckande, exempel. Där har man såväl direkt politisk styrning av var produktionen av olika komponenter ska ligga som stora riktade EU-stöd och statsstöd till mångmiljardskostnader för unionens medborgare. Allt detta har man gjort för att undvika att flygbranschen köper från exempelvis amerikanska Boeing.
Corona-pandemins framfart och Trump-administrationens många misslyckanden har lett till att många politiker nu ser Kina som ekonomisk-politisk förebild. Återigen söker de leda EU i riktningen mot en centralt styrd ”statskapitalism”, där allt som är viktigt för försörjningen och oberoendet bland unionens medborgare skall produceras i Europa – kosta vad det kosta vill.
EU-kommissionen har sedan länge jobbat med att identifiera så kallade ”ekosystem” av företag och teknologier som bör bli föremål för offentligt stöd och uppmuntran. Ingen forskning har dock lyckats visa vad som motiverar stöd till dessa, utan snarare är framgångsrika ekosystem (eller kluster som de tidigare kallades) ett resultat av spontan agglomeration och konkurrens mellan företag som sporrar dem att specialisera sig, bli mer produktiva, och anställa mer personal.
EU:s ”ekosystem” är istället politiskt styrda klubbar som förhandlats fram för att behålla specifika näringar och arbetstillfällen på en viss plats, ofta med tonvikt på de större medlemsländerna.
När återstartsfonden ”Next Generation EU” nu lanseras så sker det samtidigt som reglerna ska revideras för det s.k. IPCEI-verktyget (Important Projects of Common European Interest) med mål att stödja EU-kommissionens industristrategi och satsningar på ”grön och digital omställning”. En sådan omställning ser de flesta som nationellt, regionalt och globalt nödvändig för att möta klimathotet.
Men med det sätt som EU nu samtidigt vill ge IPCEI fler frihetsgrader och även kraftigt öka utbetalningen till medlemsländerna genom Next Generation EU innebär detta stora faror.
Sydeuropeiska länder kommer sannolikt, i den krissituation de befinner sig, att söka kanalisera stöden till befintliga företag för att hålla ned arbetslösheten. Men då måste man räkna med produktivitetsförluster och snedvriden konkurrens mot andra företag – inklusive det svenska frihandelsberoende näringslivet – som direkta konsekvenser.
Tyskland och Frankrike kommer sannolikt att söka stödja de branscher och den typ av företag de alltid sökt stödja. Sverige och andra mindre medlemsländer kommer då också att frestas strössla pengar till näringslivet, trots evidensen från såväl Riksrevisionen som forskningsrapporter att detta är föga effektivt utan snarare riskerar leda till korruption och minskad produktivitet.
För EU som helhet kommer detta att innebära sämre konkurrens, lägre produktivitet, och framförallt långsiktigt skada uppkomsten av de nya mindre företag som oftast besitter störst innovationsförmåga. Hade det inte varit för en väl fungerande konkurrenslagstiftning hade aldrig företag som Spotify eller Klarna blivit så stora som de blivit.
Istället för att handplocka specifika företag och branscher – som ofta tenderar att bli sådana där det finns stora franska eller tyska bolag som vill skyddas mot konkurrens från USA eller Kina – och gödsla pengar över dem, bör EU värna konkurrensen på den inre marknaden, investera brett i infrastruktur och utbildning, och låta de dynamiska marknadskrafterna leda utvecklingen av nya teknologier.
Högkvalitativ utbildning fritt tillgänglig för alla medborgare och marknadsbaserad konkurrens i näringslivet är det som legat till grund för såväl Sveriges som EU:s välstånd, inte en subventionerad och skyddad marknad som tappar i produktivitet.
I motsats till selektiva och politiska styrda statsstöd till vissa företag och branscher bör Sverige argumentera för ambitiösa horisontella satsningar på utbildning, forskning och utveckling brett sett i Europa, på alla nivåer. Som ekonomipristagaren Paul Romer tydligt har visat är det endast detta som driver innovation och välstånd på längre sikt.