Donald Trump hävdar nu att det ska bli en ordnad övergång till Joe Biden som president. Detta finns ingen anledning att tro på. Tvärtom blir de närmaste två veckorna kritiska för både USA och världen.
”Perioden fram till den 20 januari ser ut att bli riskabel – för demokratin, ekonomin och mycket annat”, skrev jag på bloggen i november när det stod klart att Biden hade vunnit valet och två månader återstod till skiftet i Vita huset.
En del läsare uppfattade detta som onödigt alarmistiskt, men varningen vad gäller Trumps vägran att släppa makten har tyvärr blivit helt besannad. De senaste händelserna där han hetsade sina anhängare, som sedan stormade Capitolium, överträffade ändå mina värsta farhågor.
Dess bättre har det också funnits republikaner i avgörande delstater som har stått emot Trumps påståenden om valfusk och påtryckningar att ändra valresultatet. Det mest uppmärksammad är Brad Raffensberger i Georgia, som utsattes för ett timslångt samtal från presidenten.
Även vicepresident Mike Pence och republikanernas ledare i senaten Mitch McConnell samt flera andra i kongressen har till sist vägrat att spela med i Trumps allt mer desperata försök att klamra sig fast vid presidentposten.
Men även om kongressen nu har konfirmerat valet av Joe Biden till president är allt inte klart än. Ingen tror väl annat än att han slutligen kommer att kunna tillträda den 20 januari. Innan dess kan dock mycket hinna hända som försvårar Bidens kommande presidentskap.
Vad Trump hittills har presterat pekar emot två oroliga veckor. Det gäller inte enbart USA, utan också övriga världen. Det går till exempel inte att utesluta en militär attack mot Iran, som skulle bli ett hinder för Bidens försök att återgå till förhandlingslösningar. Konsekvenserna skulle i det fallet inte enbart bli politiska, utan även ekonomiska.
Om världsmarknadspriset på olja skjuter i höjden mitt i en pågående lågkonjunktur, som ytterligare förvärrats av coronakrisen, har Trump åstadkommit problem som slår emot hans efterträdare. Även om en del amerikaner visserligen har att vinna på ett högt oljepris, så gäller det inte ekonomin som helhet.
Trump kan också bidra till skärpa den redan allvarliga konflikten mellan USA och Kina, på ett sätt som bland annat får konsekvenser för det kommersiella utbytet. Hans dåliga relationer till många länder i Europa kan få honom att utdela några sista tjuvnyp, även där främst inom handelspolitiken.
Biden kommer inte att omedelbart återställa allt från vad Trump har gjort. Som ny president har han en diger agenda, där inrikesfrågorna kommer att vara prioriterade. Dit hör att lotsa ett stort stimulanspaket för ekonomin genom den nyvalda kongressen.
Den uppgiften underlättas nu genom att senatorsvalet i Georgia på trettondagsafton gav full utdelning för demokraterna, som nu får en hårfin majoritet i senaten. Men det blir ändå ingen enkel uppgift, eftersom kongresspolitikerna är vana att kunna agera självständigt och utifrån den egna delstatens intressen.
För Biden handlar det därför i hög grad om att bygga upp koalitioner, där helst även en del republikaner ska kunna rösta för hans förslag. Men det kräver att den starka polarisering som numera råder i amerikansk politik kan mildras. Kanske är den nye presidenten rätt person att åstadkomma detta, men det kräver nog i så fall längre tid.
I det uppkomna läget blir nog de skattehöjningar som står på demokraternas agenda ännu svårare att genomdriva. Det betyder ingen belastning på ekonomin, men kan bli ett hot mot sammanhållningen bland demokraterna där vänsterflygeln vill se omfördelande skatter.
Som en utpräglad mittenpolitiker kommer Biden att eftersträva samförstånd, där Trump istället sökte konfrontation. Men för att lyckas är han beroende både av republikanerna och sitt eget parti. Det kommer att krävas många kompromisser, både till höger och vänster, där resultatet inte alltid kan bli helt rätlinjigt.
Kanske får Biden ändå viss hjälp av Trumps övertramp. Republikanerna är nu splittrade och i behov av att söka annat än enbart strid. Demokraterna vet att deras övertag i både presidentvalet och senatsvalet var mycket knappt och ger svagt mandat att driva politiken helt på egen hand.
Att Biden är en president som troligtvis inte söker omval ger honom samtidigt en större handlingsfrihet, inte minst i ekonomiska frågor. Han kan ställa sig över den intressepolitik som ofta gäller i USA och försöka hitta samlande lösningar som är till gagn för hela landet.