Dagens besked från Riksbanken är att man inte höjer styrräntan nu, men kan göra det senare i år om inflationen ser ut att stiga. I detta ligger också en varning inför höstens val: alltför vidlyftiga politiska löften kan få betalas dyrt.
Ingen hade nog väntat sig annat än att Riksbanken denna gång skulle låta styrräntan ligga kvar på 1,75 procent. Världsekonomin är visserligen alltjämt i olag, framför allt genom kriget mellan USA och Iran liksom blockaden av Hormuzsundet som fortfarande pågår efter sommaren.
I Sverige har dock återverkningarna hittills varit begränsade, både på inflation och tillväxt. Här har konjunkturen förbättrats vilket medfört något högre priser utan att inflationsmålet på två procent är hotat. Produktionen har gått bättre än väntat men utan att detta medfört en lägre arbetslöshet. Alltjämt finns det gott om lediga resurser att ta i anspråk.
Därför finns det ännu inte skäl för Riksbanken att höja styrräntan, även om en del centralbanker redan har gått före med uppjusteringar. Det är en utveckling som kan fortsätta, bland annat genom att Europeiska centralbanken, ECB, väntas höja igen vid sitt nästa räntemöte i september.
Hur det ska bli för svensk del är ännu oklart. Riksbankschefen Erik Thedéen förklarade i juni att han bedömde sannolikheten som 50-50 att man skulle behöva höja styrräntan under det innevarande året. Nu använder Riksbanken istället uttryckssättet att ”sannolikheten för en räntehöjning senare i år kvarstår”, vilket borde betyda samma sak.
Tre ordinarie tillfällen ges för Riksbanken att ändra styrräntan under hösten. Det första inträffar den 23 september (med räntebesked påföljande dag). Det verkar inte särskilt troligt att en räntehöjning skulle komma redan då, detta av två olika skäl. Dels ligger tidpunkten alltför nära i tiden mot dagens besked, dels kommer den mycket kort efter valet den 13 september.
Riksbanken vill knappast komma med en räntehöjning som sammanfaller med tänkbara regeringsförhandlingar som då kan vara i full gång. Det kunde uppfattas som att man försöker påverka utfallet, framför allt när det gäller finanspolitiken.
Indirekt kan Riksbanken ändå ett legitimt intresse av att mana till finanspolitiskt ansvarstagande. Men det gäller i så fall redan nu, medan valrörelsen pågår och alla politiska partier utfärdar mer eller mindre vidlyftiga löften. Det kan då vara på sin plats att påpeka vikten av att politikerna håller sig inom de ramar som sätts av den finanspolitiska ordning som partierna har anslutit sig till.
Man kan uppfatta det som att Riksbanken gör just detta genom det nya räntebeskedet. Där utgår man nämligen från att finanspolitiken ska hålla sig inom det överenskomna ramverket, oavsett vilken regering som träder till efter valet. Det innebär, med andra ord, att partierna inför valet bör undvika att binda sig för stora åtaganden, oavsett om det gäller offentliga utgifter eller skattesänkningar, utan att då också ange finansiering.
Senare under hösten hålls räntemöten den 3 november och den 15 december. Vid dessa tillfällen borde regeringsförhandlingarna efter valet förhoppningsvis ha hunnit avslutas och faran därmed är mindre för att en räntehöjning ska uppfattas som ett politiskt störningsmoment. Det borde alltså vara okontroversiellt med högre styrränta, ifall Riksbanken ser det som motiverat.
Blir det då en räntehöjning mot slutet av året? Där kan man ännu inte mer än gissa. Tydligt är att Riksbankens direktion inte har någon bestämd uppfattning, utan låter den kommande ekonomiska utvecklingen styra.
Men om sommarens konjunkturuppgång fortsätter ostört under hösten, så borde det bli dags för en räntehöjning före årets slut och att den sedan följs av fler uppjusteringar av styrräntan under nästa år.
Något sådant behöver inte uppfattas som dramatiskt, utan tvärtom ses som att ekonomin rör sig i önskvärd riktning. Lägsta möjliga ränta är ju inget självändamål!