Årets ekonomipris till Alfred Nobels minne är relevant för de allra flesta. Det gäller finanskriser och hur sådana kan undvikas. Frågan är fortfarande lika levande idag som under 1930-talsdepressionen.
Finanskrisen 2008-2009 finns i mångas minne, både i USA där krisen uppstod och i många andra länder. På senare tid har världen också känt hot om ny finanskris, såsom en följd av pandemin.
Ändå förblir 1930-talsdepressionen tills vidare den värsta finanskrisen, trots de kriser som inträffade tidigare och har dykt upp därefter. Ingen annan kommer i närheten när det gäller de ekonomiska följder som fattigdom och massarbetslöshet, liksom hot mot demokratin genom nazismen, fascismen och kommunismen.
Därför är det viktigt att årets ekonomipristagare Ben Bernanke, Douglas Diamond och Philip Dybvig har gjort viktiga insatser för att minska farorna med stora finanskriser, liknande den på 1930-talet. Det gäller på både ett praktiskt och teoretiskt plan.
Ben Bernanke har som forskare analyserat 1930-talsdepressionen och funnit att skälet till att den blev så djup var de många bankkollapserna där allmänheten omedelbart krävde tillbaka sina pengar från bankerna. När detta ledde till att åtskilliga banker hade fått gå omkull, tog det lång tid innan andra kunde ta över deras plats. Under tiden gick samhällsekonomin på sparlåga med låg produktion och utan tillräckliga investeringar.
Senare i karriären kunder Bernanke, såsom chef för amerikanska centralbanken Federal Reserve, tillämpa sina vetenskapliga kunskaper om depressionen. Under den stora finanskrisen 2008-2009 lyckades han inte förhindra alla missgrepp, däribland beslutet att låta investment Lehman Brothers gå överstyr. Men klart är ändå att han lyckades begränsa krisen, så att den inte fick en omfattning som 1930-talsdepressionen.
Douglas Diamond och Philip Dybvig är mer renodlat teoretiska forskare som har visat varför banker behövs i ekonomin och hur man kan hindra att de ibland ställer till skada. Bankernas insättare och låntagare har olika intressen som behöver balanseras mot varandra, bland annat med statliga insättningsskydd och tillsynsregler.
Men även om bankerna kan orsaka problem, så betonar Diamond och Dybvig att de är oundgängliga i ekonomin. De har en nödvändig roll för att förmedla krediter och skapa likviditet, så att kortfristigt sparande kan användas för långsiktiga investeringar. Tvärtemot vad många tror så bidrar bankerna till effektivitet, liksom till att minska riskerna för kriser i ekonomin.
Banksystemet är dock inte stabilt, utan behöver kontinuerligt övervakas. Bernanke, Diamond och Dybvig har bidragit till skapande av en modern bankreglering som minskar hotet från finanskriser och att minska skadeverkningarna. Behovet av samhällsekonomiskt dyra räddningsaktioner kan därmed också bli mindre.
Men slutsatsen blir för den skull inte att kriser alltid ska undvikas. Bankerna och deras ägare får inte skyddas, utan måste kunna gå med förlust. Vid nödfall ska bankerna även kunna gå under, men i kontrollerade former.
Ekonomipriset till Alfred Nobels minne är ofta ifrågasatt. Men årets pris är ett gott exempel på hur viktiga vetenskapliga insatser belönas och att de gäller sådant där allmänheten berörs.