Stockholm har fått ett nygammalt landmärke. Efter sex års återuppbyggnad sedan en förödande brand står Vildmannen 7 klar för inflyttning. Det rör sig om en kulturgärning som nog många inte väntat av ett privat fastighetsbolag.
Fastigheten Vildmannen 7 ligger i centrala Stockholm, med huvudentrén mot Biblioteksgatan och ingång även från Jakobsbergsgatan. Det är ett utmärkt affärsläge, men inte platsen där man normalt sett väljer att driva ett komplicerat byggnadsprojekt.
Det var annorlunda 1897, då det ursprungliga huset där stod klart. Vid den tiden behövde man inte ta hänsyn till biltrafik eller fundera så mycket på miljön. Stockholm tilläts växa utan större begränsningar, så att ett hus av detta slag kunde stå färdigt på bara två år.
Till den epoken finns det ingen anledning att längta tillbaka. Men byggnader från tiden kring förra sekelskiftet ger samtidigt Stockholm mycket av dess karaktär. Om det inte hade gått att rädda Vildmannen 7, så hade många känt det som en stor förlust för staden – särskilt som då hade ersatts med modern byggnad av metall och glas.
För fastighetsbolaget Hufvudstaden, som har ägt Vildmannen 7 ända sedan 1918 (alltså ända sedan tändstickskungen Ivar Kreugers tid), tycks det inte rått någon tvekan om att man skulle göra sitt yttersta. Men förutsättningen var att den brandskadade fasaden fortfarande kunde stå kvar, även om husets inre delar var helt förstörda.
Med väldiga ställningar lyckades man stötta ytterväggarna av röd roslagssandsten och medeltidsinspirerade dekorationer, samtidigt som källarplanet fick sänkas med flera meter. En stor del arbetet med grunden fick göras av dykare under vatten, innan det fanns en bottenplatta att börja bygga ifrån. Sedan kunde man börja konstruera ett nytt hus, innanför den gamla fasaden mot gatorna.
Arbetet tog lång tid, eftersom det måste delas upp i olika etapper. Först handlade det om rivning, sedan om att reparera fasaden. Innanför ytterväggarna skulle det också byggas ett hypermodernt kontorshus som uppfyller alla tänkbara krav, däribland många som gäller hållbarhet.
Uthålligheten hos Hufvudstaden, där finansmannen Fredrik Lundberg numera är huvudägare, imponerar. Men Vildmannen 7 är också en märkesbyggnad där det har funnits så skilda verksamheter som matvarubutiken Svenska Hem (en tidig kvinnlig kooperation), skivaffären Pet Sounds och Erik Penser Bank. Men alla ingår de på olika sätt i Sveriges ekonomiska historia.
Affärsmässigt är det svårt att bedöma kostnader och intäkter, särskilt som Hufvudstaden – till skillnad från många andra fastighetsbolag – resonerar på mycket lång sikt. Perspektivet är att den renoverade byggnaden ska kunna fungera i åtminstone 100 år till. Så långt är det annars nästan ingen som vågar tänka, åtminstone inte i ekonomiska sammanhang.
Men även om kostnaderna ändå på kort sikt måste ha varit enorma, så finns det också stora intäkter. Till dem hör att lokalytorna har kunnat utökas väsentligt. Att byggnaden till det yttre kunde bevaras betydde dessutom att Hufvudstaden kunna vinna tid, jämfört med om man hade valt att bygga helt på tomten.
Men varför skriver jag en ekonomisk krönika om detta? Viktigaste skälet är att det rör sig om en spännande historia kring Stockholm och om ett fastighetsbolag som är annorlunda än de flesta som oftast lyfts fram i medier. Ekonomi och kultur hänger närmare ihop än man kanske tror och privata ägare vill inte så sällan mer än att enbart tjäna pengar.
Men ytterligare en anledning är arkitekten bakom Vildmannen 7 och skaparen av dess fasader mot Biblioteksgatan och Jakobsbergsgatan hette Erik Josephson – och att jag är ett hans barnbarnsbarn. Han är litet bortglömd idag, men har ritat många av Stockholmstraktens mest kända byggnader såsom Djurgårdsbron, Handelsbankens huvudkontor, Grand Hotel Saltsjöbaden och regementet K1 på Lidingövägen – för att nämna bara några stycken.
För närvarande arbetar jag med att skriva en bok om Erik Josephson och hans insatser, som även gäller andra delar av Sverige. Dit hör att de flesta av landets regementsbyggnader och några av de största vattenkraftverken såsom Trollhättan och Porjus har ritats av honom.
Erik Josephsons många byggnader förtjänar att kommas ihåg, särskilt som de tillkom när Sverige växte fram som ett framgångsrikt industriland. Då behövdes banker, varuhus, kontor och villor, som dessutom skulle vara konstnärligt utformade. Mer om detta kommer i min bok som är planerad att komma ut under det kommande året.