Det är inte utan att man tänker på första världskriget! Knappast någon av de stridande parterna ville egentligen ha denna förödande kraftmätning som nästan alla förlorade på. Men händelsernas logik och låsningarna på många håll ledde ändå dit, med följder som blev förödande.
Likheter finns med den svenska regeringskrisen som nästan obönhörligt tycks driva mot ett extraval, trots att ingen av dem som driver processen ditåt verkar önska det. Talmannen väntar fortfarande på positiva besked, som tydligen uteblev vid Stefan Löfvens och Ulf Kristerssons avstämning med honom på fredagen.
Var Annie Lööf för närvarande står är oklart, men inget har hittills hänt som ändrar hennes nej-linje till både Löfven och Kristersson. Jan Björklund lutar nog fortfarande åt Löfven, men har inte hela sitt parti med sig. Dessutom räcker inte Liberalernas mandat till för att avgöra regeringsfrågan, där det är Centerpartiet som fäller utslaget.
Hur detta ska sluta är inte förutbestämt. Men om alla nyckelspelare står fast vid sina intagna ståndpunkter kommer både Kristersson och Löfven på nytt att fällas som statsministerkandidater. I så fall återstår inget annat än extravalet, trots det knappast löser något problem.
Naturligtvis kan det bli förskjutningar mellan partierna när det gäller väljarandelar och det kan, till och med hända, att något parti åker ur riksdagen. Men detta ändrar inte det grundläggande: att Sverige inte längre har två politiska block som står emot varandra, utan att det också finns en tredje kraft i form av Sverigedemokraterna som alla måste förhålla sig till.
En rödgrön majoritet i riksdagen förblir osannolik även efter extravalet, liksom en majoritet för den borgerliga alliansen. Samtidigt är det sannolikt att den politiska mitten, i form av Centerpartiet och Liberalerna, försvagas – att döma av opinionsmätningarna. Rimligtvis blir det inte lättare att i ett sådant läge hitta stabila regeringsalternativ bland dem som hittills har varit uppe till diskussion.
Vad som ska hända i det läge som kan uppstå efter extravalet vet vi ännu inte. Kanske blir det då lättare att ge upp intagna positioner och visa större kompromissvilja i både makt- och sakfrågor. Möjligen finner att Socialdemokrater och Moderater att de, såsom de två ledande och statsbärande partierna, har ett gemensamt ansvar att hitta en fungerande lösning.
Detta kan dock, liksom så mycket under det gångna valåret, visa sig vara fromma förhoppningar. Om en sådan vilja att finna varandra över blockgränsen verkligen finns, så borde den kunna visas redan nu. Hittills har inget sådant varit synligt, utan tvärtom har det ofta sagts att samförstånd mellan Socialdemokrater och Moderater ska reserveras till kristider.
Frågan är då vad vi nu upplever, om det inte får kallas för en kris. Det är ännu inte en ekonomisk kris, men däremot en kris för det politiska systemet och en allt tydligare förtroendekris gentemot allmänheten eller väljarna. Detta är något som inte kan fortgå utan växande skadeverkningar.
Det är ovisst de centrala aktörerna i det spel som pågår ser det så. Snarare förefaller det som om att alla tror sig kunna vinna på övrigas bekostnad genom att överträffa dem i fråga om slughet eller taktisk skicklighet. I efterhand kommer det visa sig att detta inte var annat än önsketänkande.
Men om förtroendet för det politiska systemet krymper kan det tvärtom uppstå en situation som saknar vinnare, åtminstone utöver populistpartier på ytterkanterna. Sådant har redan drabbat andra länder i Europa som numera är nästan omöjliga att styra och där även ekonomin tar stryk.
Sverige är visserligen inte Italien, utan det finns fortfarande mycket som skiljer. Men frågan är vart den inslagna vägen leder, om ingen förmår att sätta stopp i tid. Svaret kan nog bli ganska förskräckande.