Starkare konjunktur behöver inte genast betyda fler jobb. När tiderna blir bättre kan i stället en del företag ta tillfället att minska sysselsättningen. Ericssons stora varsel på torsdagen som gäller en minskning med 1 600 arbeten i Sverige kan ses som exempel på det.
Vid slutet av förra året fick svensk industri fina betyg, både i Konjunkturinstitutets barometer och i inköpschefsindex från Swedbank och Silf (Sveriges inköps- och logistikförbund). I båda fallen pekade konjunkturen markant uppåt, även om det mest gällde orderingång, leveranstider och produktion.
I huvudsak gällde det dock förväntningar, inte faktiskt uppnådda resultat. Dessutom rörde det inte enbart sysselsättningen, utan också om produktiviteten. Företagen kunde åstadkomma mer genom att både arbeta effektivare och att ta in fler anställda.
I början av en konjunkturuppgång utnyttjar företagen ofta sin personal och utrustning på ett bättre sätt, eftersom det finns resurser som står lediga och väntar på användning. Längre fram, när efterfrågan växer mer stadigt, blir det möjligt att öka personalstyrkan även om detta medför större kostnader.
Men ännu har inte den svenska konjunkturuppgången nått det stadiet. Tvärtom finns det fortfarande risker, främst för exportföretagen som arbetar på olika marknader varav en del går sämre än den svenska. Det gäller åtskilliga europeiska länder, däribland Tyskland.
Faran finns också att den stigande kronkursen pressar de svenska företagen som konkurrerar med andra som säljer i euro eller dollar. Tidigare har den svaga kronan varit till fördel, men nu har det istället blivit tvärtom. Det kan gälla tillverkningsföretag, men i ännu högre för råvaruföretag inom malm och skog.
Återhämtningen på arbetsmarknaden väntas inte komma förrän senare under 2026 och sedan, framför allt, 2027. Än så länge verkar det troligast att sysselsättningen stiger till ungefär samma nivå som före lågkonjunkturen. Men möjlighet finns också att en del av de tidigare jobben inte återkommer, utan att de i stället rationaliseras bort genom att produktiviteteten stiger.
På detta kan man se på olika sätt. Ett är att hoppas på ökad automatisering som betyder att man med oförändrat antal arbetstimmar ska kunna tillverka mer, ett annat är att oroa sig för att det ska räcka mer färre timmar vilket visserligen kan leda till färre jobb – men i gengäld ger bättre betalt.
Skillnaden i synsätt kan bero på den egna utbildningsnivån, liksom på om man tror sig vara vinnare eller förlorare på förändringen. Men i längden brukar de flesta tjäna på detta slags strukturförändringar, även om det inte alltid sker genast. Utan ökad produktivitet skulle det bli svårt att förbättra sina inkomster, vilket i längden upplevs som en stagnation.
I Sverige har reallönerna sjunkit väsentligt under början av 2020-talet, till följd av hög inflation och stigande räntor. Nu väntas en gradvis återhämtning under de kommande åren, parallellt med att kostnadstrycket ökar i företagen. Det rör sig om en successiv uppgång, där både privata och offentliga investeringar återhämtar sig men där bostadsbyggandet blir lägre – delvis av demografiska skäl.
Utöver detta står nu Sverige inför ett väsentligt ökat behov av försvarsinvesteringar, utöver att Nato-medlemskapet och stödet till Ukraina medför stigande militärutgifter. Delvis betyder detta också att de privata investeringarna stiger. Men ett stort problem i sammanhanget är att de offentliga utgifterna skjuter i höjden, utan att skatteinkomsterna följer med uppåt.
Sverige står därför med växande offentlig-finansiella problem, även om de ännu inte har samma omfattning som i USA eller i många EU-länder. I längden är det, hur som helst, ohållbart att låta den offentliga skuldsättningen stiga genom att utgifterna ökar mycket snabbare än inkomsterna. De går inte heller att låta skatterna skjuta i höjden.
Ett valår som 2026 borde det finnas anledning att diskutera frågor av detta långsiktiga slag, särskilt som lösningar borde börja sökas under den kommande mandatperioden. Hittills är det dock svårt att finna några verkliga ansatser och faran finns uppenbart att de politiska partierna skjuter frågorna framåt.
Tillfället är ändå det rätta när två regeringsalternativ står emot varandra. Deras uppgift borde vara att beskriva sin bild av framtiden, inte enbart vad gäller återstoden av 2020-talet utan även decennierna framåt.