Världen står inför flera stora kriser under 2022. Demokratin är utmanad i en rad länder, varav några i Europa. Geopolitiskt blir spänningarna allt större mellan USA och Kina, liksom Ryssland och Nato. Covidpandemin ser ut att, åtminstone tillfälligt, ta fart igen.
Inget av dessa hot gäller dock den globala ekonomin som, enligt de allra flesta prognoser, har ett gott år framför sig. Återhämtningen från raset under krisåret 2020 fortsätter i de flesta utvecklade länder och på flera håll går man mot högkonjunktur. Arbetslösheten sjunker och inflationen börjar peka uppåt.
Fattiga länder har dock svårare att ta sig ur krisen och ökade ekonomiska skillnader hänger sig kvar. Det gäller både inom länderna och i förhållande till den rika delen av världen. Även utvecklade länder står inför välståndsproblem som särskilt märks inom sjukvård och äldreomsorg.
Det räcker ju inte med en starkare ekonomi för att alla ska få det bättre ställt. Fördelningen spelar också en stor roll, både mellan olika ändamål och befolkningsgrupper. Skolan arbetar exempelvis ofta med knappa resurser, medan många elever har lätt att få pengar till egna dataspel.
Med ökade resurser finns dock möjlighet att få råd med mer, både för gemensamma och privata behov. Men risken finns också att den ekonomiska utvecklingen kommer att störas, även av kriser som har sitt upphov på andra håll i samhället.
Detta blev också ett tema vid Skagen Fonders nyårskonferens 2022 där två viktiga talare var Ian Goldin, professor vid Oxforduniversitetet, och Nobelpristagaren Joseph Stiglitz vid Columbiauniversitet i USA. Båda lade tyngdpunkt på de faror för ekonomin som kommer från hoten mot demokratin, de växande geopolitiska spänningarna och faran för en förlängning av pandemin.
Demokratin är hotad på flera håll i Europa, däribland inom några EU-länder som Polen och Ungern. Inte långt ifrån oss finns också en öppen diktatur: Belarus (tidigare Vitryssland). Även tidigare sovjetrepubliker som Ryssland, Kazakstan och andra styrs av auktoritära ledare som systematiskt undertrycker demokratin.
Hoten mot demokratin är dock av olika slag. Trots att USA uppfyller kraven på ett demokratiskt system, så hotas detta av en ledare som Donald Trump och stora delar av det republikanska partiet. När dessa inte godtar valförluster utan påstår att sådana bara kan uppstå genom valfusk, så sätter de hela styrelsesättet i fara.
Runt om i världen finns numera allt fler politiska ledare som på liknande sätt lämnar demokratin bakom sig. Till dem hör Brasiliens president Jair Bolsonaro och Turkiets president Recip Tayyip Erdogan som båda leder regionala stormakter. Totalt sett har antalet demokratier i världen varit på tillbakagång under det senaste decenniet.
De geopolitiska spänningarna mellan stormakter ger dock ännu större anledning till oro. Motsättningarna gäller även här mellan diktaturer och demokratier, såsom Kina/Taiwan liksom Ryssland/Ukraina. Men i konflikterna finns också mycket av militärt stormaktspel och upprättande av intressezoner.
Kampen mellan Kina och USA gäller även den ekonomiska dominansen över Ostasien. Men i förlängningen rör det sig om en tävlan mellan två supermakter om vem som ska vara den ledande i världen – en diktatur eller en demokrati.
Mest akut är dock konflikten mellan Ryssland och Nato, där president Vladimir Putin försöker driva fram utfästelser från USA och Natoländer att inte utöka sin militärallians till flera länder. Främst handlar det om Ukraina och andra tidigare sovjetrepubliker, men kraven har även vidgats till att gälla Finland och Sverige.
Covidpandemin är en annan slags fråga, eftersom den är oönskad för alla länder. Men strategierna att motverka smittspridningen visar stora skillnader, med Kinas tillslutning av hela storstäder som ett extremt exempel. Rysslands ineffektivitet i att hindra smittan drar mycket långt åt andra hållet.
Men även i Europa råder stora skillnader mellan länder som har valt egna vägar och därför isolerat sig från varandra. Pandemin har drivit fram en starkare nationalism och ökad misstro mellan grannfolk, på ett sätt som europeiska länder tidigare har försökt att komma ifrån. Mer än på länge har nationalgränser tillåtits bli fysiska hinder.
Som Ian Goldin och Joseph Stiglitz konstaterade vid Skagen Fonders nyårskonferens har ekonomin hittills tagit relativt begränsad skada av pandemin. Men det betyder inte att man kommer undan negativa verkningar på längre sikt, om smittan fortsätter. Goldin, som hoppas på ekonomiska lärdomar av krisen, är mer optimistisk om dess fortsättning än Stiglitz.
USA:s roll gentemot Kina och Ryssland ser dock både Ian Goldin och Joseph Stiglitz som djupt problematisk. Ingen av dem har några sympatier för Xi Jinping eller Vladimir Putin, men de fruktar vad som ska hända om även USA:s ledare ska använda militärkraft för att hävda sin linje. Följden kan i så fall bli helt oöverskådlig, även för ekonomin.
Faran är att det blir ett stormaktskrig, men utan att någon vet vart det ska leda och hur man sedan ska avsluta konflikten. I det läget tjänar det inte mycket till att vädja till förnuftet hos diktatorer som Xi Jinping eller Vladimir Putin.
Hoppet står i stället till Joe Biden som är folkligt vald och kan ställas till ansvar för sina beslut. På det sättet är demokratin överlägset bättre än diktaturen, också från ekonomisk synpunkt.