Sverige borde ändra regler för sina offentliga finanser. Idag krävs överskott under en konjunkturcykel, men allt fler röster höjs för ett balansmål eller visst underskott. Starka skäl talar för en ändring, men hur ska man hindra systemet från att spåra ur?
Dagens regler för de offentliga finanserna har tillkommit som en följd av 1990-talskrisen, då Sverige var mycket illa ut. Krisen hade många komponenter: kostnadskris, valutakris, finanskris och flera andra. Under denna period sjönk BNP under tre år i rad, vilket betydde minskade skatteinkomster i kombination med ökade statliga utgifter.
Det internationella förtroendet för Sverige sjönk kraftigt och det blev svårt för svenska staten ta upp lån på rimliga villkor. Även sedan krisen hade passerat sin djupaste fas tog det åtskilliga år innan svenska statspapper på nytt ansågs som attraktiva på de globala finansmarknaderna.
Situationen blev inte lättare av att även andra länder i Europa vid denna tid befann sig i kris. Det hängde ihop med bildandet av den europeiska valutaunionen, EMU, där inträdeskraven hade satts relativt högt.
Vad som krävs var bland annat att medlemsländerna i EMU skulle ha ett offentligt budgetunderskott på mest 3 procent på BNP och en offentlig skuld på högst 60 procent av BNP. Det var åtskilliga länder som inte klarade detta, men som ändå försökte krångla sig in i valutaunionen.
Sverige satte dock ännu strängare regler för sina offentliga finanser som en del av sin ekonomiska sanering efter krisen. Hos oss blev det ett krav att de offentliga budgeterna skulle gå med överskott på 1,0 procent, sett över en konjunkturcykel. Nivån sänkts senare till 0,33 procent av BNP, men fortfarande krävs ändå ett överskott – till skillnad från i andra EU-länder.
Kontrasten är samtidigt oerhört stor mot idag, när Sverige i stället tillhör de EU-länder som har de starkaste offentliga finanserna. Vägen dit har varit lång, men det är ingen tvekan om att de svenska stränga reglerna har hjälpt till.
Det har nog också underlättat att det har rört sig om egna åtaganden, inte om krav som har pålagts utifrån. För Sverige har det handlat om att hävda sin ekonomiska självständighet gentemot andra länder.
Men frågan är om dessa regler är motiverade idag när ingen längre ifrågasätter Sveriges ekonomiska trovärdighet. Vi har numera inga problem med de offentliga finanserna och behöver inte bygga upp ytterligare överskott. Det finns inte heller skäl att minska den offentliga skuldsättningen på det sätt som har skett på senare år, även under coronakrisen.
Frågan är om inte de offentliga finanserna håller på att bli onödigt starka, när det samtidigt finns stora krav från andra håll. Sverige har behov av samhällsinvesteringar på många områden inom infrastruktur, samtidigt som pengarna inte räcker till sådana.
Ett steg i riktning bort från överskottsmålet som är motiverat skulle vara att övergå till ett balansmål, alltså att de offentliga finanserna skulle visa ett nollresultat på längre sikt. Det skulle ge ett större reformutrymme än vad som finns idag, utan att man därmed tar några nämnvärda risker.
Det är svårare att övergå till ett underskottsmål, även om det rent ekonomiskt hade varit möjligt. Men frågorna hopar sig i så fall: Hur stort ska underskottet få vara? Hur ska man se till att det stannar där och inte blir ännu större? Och vem ska ansvara när regeringen och riksdagen drar åt olika håll?
Den instabila politiska situationen, som mycket väl kan fortsätta efter höstens val, gör läget vanskligt. Kortsiktigt tänkande kan dominera över långsiktigt, på ett sätt som nog ingen egentligen ser som önskvärt i ett större perspektiv.
Därför behövs det nya bindande politiska överenskommelser, av ett slag som för närvarande inte verkar möjliga för att man ska kunna ändra till ett underskottsmål. Däremot kan det vara möjligt att byta till ett balansmål.
För statsminister Magdalena Andersson är balansmålet vad hon själv har satt upp som sitt krav. Det borde inte vara omöjligt för henne att nå dit, förutsatt att hon lyckas skapa förtroende för att ett sådant mål blir lika starkt som överskottsmålet har varit.
Men en övergång till balansmål borde vara möjlig utan att det leder till urspårning, förutsatt att riksdagens åtta partier är överens om principerna. Diskussionen kan börja redan nu, även om själva förändringen inte hinns med under valåret 2022 utan får göras under nästa mandatperiod.