Ska vi införa diktatur för att kunna rädda klimatet? Den uppfattningen finns, men måste bestämt tillbakavisas. Klimat- och miljökrisen bekämpas mest effektivt i ett fritt samhällsystem som bygger på demokrati, skriver gästskribenten Håkan Holmberg – tidigare politisk chefredaktör vid Upsala Nya Tidning, UNT.
I november var det dags igen. En internationell miljörörelse, kallad Extinction Rebellion, ER, drog uppmärksamheten till sig genom sin uppfattning att väljarnas valda företrädare ska kontrolleras av ett maktsystem utanför den vanliga demokratiska politiken.
Liknande tankar har tidigare uttryckts i Sverige av filosofen Torbjörn Tännsjö och av meteorologen och MP-politikern Pär Holmgren. Den här gången undslapp sig ER:s grundare, britten Roger Hallam, att Förintelsen inte var mycket att bry sig om – folkmord och massmord var normala inslag i historien och människans existens var ändå mest ett problem.
Rörelsens tyska gren tog kraftfullt avstånd. Men hur kunde Hallam alls uttala sig på detta sätt, utan att själv ha medvetet ”rasbiologiska” uppfattningar – för det har han av allt att döma inte? Dessvärre finns ett inslag i en viss extrem form av ”ekologism” där människan enbart ses som något icke önskvärt.
Den grundläggande tankefiguren är den om en ständigt pågående ”kamp” mellan människa och natur. Föreställningen finns i många tappningar men leder i sin extrema form till uppfattningen att inget är viktigare än att skydda naturen mot dess fiender, alltså mot människan. Då måste också demokratin övervakas.
Extinction Rebellion utlovar en ”deltagande, demokratisk process” som ska leda fram till en ”ny grundlag präglad av ”äkta demokrati och en ekonomi som maximerar välmående och minimerar skada” (SvD 17/11 och 19/11. Den nya grundlagen ska tas fram av slumpvis utvalda medborgare (Citizen´s Assembly) som antas vara mer representativa än dagens valda församlingar.
Nu finns ju redan en grundlag, inte bara i Sverige. Den som vill ändra grundlagen eller ändra något annat som gäller hur landet styrs har sin fulla frihet att bilda opinion och ställa upp i val. Blir resultatet inte bra så kan väljarna ändra inriktning i former som ger alla möjlighet att påverka resultatet.
Retoriken om ”äkta demokrati” och större representativitet känner vi igen från rörelser som vill samla makten till sig själva. I fallet ER föreställer man sig – möjligen – i stället en maktsamling av annat slag. Att skydda den levande naturen är väl något annat än att gynna en speciell samhällsgrupp? Men konsekvensen blir inte desto mindre ett system där de politiska makthavarna underordnas aktörer som inte kan kontrolleras. Varför skulle sådan ansvarsfrihet vara bra för klimatet?
Frågorna hopas. Vem eller vilken grupp är det mera bestämt som ska utöva makten? Är det forskarna? Men vilka forskare? Det finns ju ganska många. Eller ska makten samlas till ett parti eller någon maktstruktur som lovar att lyssna på forskarna?
Och hur ska maktutövningen gå till? I en demokrati finns gemensamma spelregler som gäller lika för alla, både regering och opposition. Upphävs kontrollen av makthavarna så upphävs också spelreglerna.
Och kan man ”bryta ut” vissa frågor – till exempel klimat och miljö – och avgöra dem i auktoritära former, medan beslut i andra frågor fattas demokratiskt? Minsta eftertanke borde säga att det kan man inte. Man kan inte skilja olika politikområden från varandra på detta sätt.
I ett auktoritärt system – oavsett vad det exakt kallas – finns inget utrymme för fri debatt och fri kunskapsförmedling, eftersom fri debatt och öppen granskning blir ett hot mot dem som utövar den egentliga makten.
Vad händer om dessa styrande gör allvarliga misstag? Även den som har gröna syften kan ta fel och ibland finns det genuina målkonflikter där olika goda ambitioner ställs mot varandra. I ett fritt samhällssystem finns institutioner som hjälper oss att nå fram till bättre kunskap. Ett system där makten undandras kontroll är däremot i sista hand alltid ineffektivt. Vi får inget tillbaka om vi offrar friheten.
Vill vi klara klimat- och miljökrisen så måste vi förstå att på dessa områden, likaväl som på alla andra, så är det fri kritik och debatt som skapar framsteg. Och vi måste avvisa alla föreställningar om kamp eller krig mellan människan och naturen. Natur, miljö och klimat ingår i det mänskliga sammanhanget – i demokratin.