Imorgon, tisdag, öppnas Världsekonomiskt Forums årliga Davosmöte för 50:e gången, med Greta Thunberg som affischnamn. Jag var där åtskilliga gånger som reporter för DN och har därför kunnat följa denna intressanta och märkliga organisation från 2000-talets början.
I min nya bok Schücks ABC (Dialogos Förlag), som går att köpa i bokhandeln, ägnar jag ett kapitel åt Davosmötet och dess grundare Klaus Schwab som fortfarande är en förgrundsgestalt. Det ger en personlig inblick som kan vara spännande att läsa.
Här är hela kapitlet:
“World Economic Forum (WEF) är för många lika med det stora årliga Davosmötet som ger medierubriker världen över. Men numera, snart femtio år efter starten, handlar det om en global organisation för privat och offentlig samverkan, alltjämt under ledning av grundaren Klaus Schwab.
WEF kan beskrivas på flera sätt. Det rör sig om ett nätverk för internationella storföretag och används av dem för omvärldsanalys och opinionspåverkan. Av allt att döma ger detta önskad utdelning, annars skulle företagen inte vara beredda att lägga ut de stora summor som det kostar att vara med, och deras chefer skulle inte sätta av så mycket tid för sitt deltagande.
Men WEF är också ett utredningsorgan där framstående forskare anlitas för att ta fram rapporter med bred spännvidd. Det gäller sådant som mätningar av länders konkurrenskraft och innovationsförmåga, men också ekonomiska skillnader mellan kvinnor och män.
Samtidigt är WEF en stor mötesarrangör. Utöver Davosmötet hålls ett liknande årligt möte i Kina, liksom regionala möten i exempelvis Afrika och Mellanöstern. Ambitionen är att utveckla näringslivet och skapa kontakter över nationsgränser.
Affärsnyttan finns, i någon utsträckning, alltid med hos WEF. Men man finner där också en mer allmän strävan att jämna ut motsättningar i syfte att nå ekonomiska och sociala framsteg. Därför odlas relationer med ledande politiker, liksom med fackliga ledare och företrädare för ideella organisationer.
Ideologin hos WEF utgår från företagsekonomins intressentmodell. Enligt den ska företagen inte enbart se till vinsten och aktieägarna, utan också ta stor hänsyn till andra intressenter. Det gäller kunder, leverantörer, anställda och det omgivande samhället, för att nämna några av de viktigaste. Företagsledaren blir en balanskonstnär som ska göra de avvägningar som behövs för att skapa jämvikt.
Globaliseringen har med tiden gett möjlighet för WEF att spela en mycket större roll än vid dess start för snart femtio år sedan. Allt började 1971, då den nyblivne professorn Klaus Schwab bjöd in företagsledare, forskare och medieföreträdare till ett möte i den schweiziska staden Davos högt uppe i Alperna. Därmed var European Management Forum (som det då hette) etablerat, och likaså det årliga Davosmötet.
Vid dessa möten spelade svenska företagsledare en framträdande roll. Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar och ABB-chefen Percy Barnevik fick en plattform där de kunde presentera sina idéer om företagsledning och samhällsbygge. Det politiska inslaget blev efter hand också starkare, även om Carl Bildt länge var den ende svensken från det hållet.
Davosmötets genombrott som global mötesplats kom under senare delen av 1980-talet, när kalla kriget mellan väst och öst gick mot sitt slut. I Davos höll den västtyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher ett tal som välkomnade sovjetledaren Michail Gorbatjovs reformer, och där möttes även Greklands och Turkiets premiärministrar för att avvärja krigsfaran mellan länderna.
Vid det laget var det dags för ett namnbyte som skulle markera en stegrad ambitionsnivå: nu blev det World Economic Forum, fortfarande med Klaus Schwab i spetsen. En fåfäng förhoppning var att kunna bidra till fred i Mellanöstern när den israeliske utrikesministern Shimon Peres och den palestinske ledaren Yassir Arafat vid flera tillfällen kom till Davosmötet. Det historiska mötet mellan frihetskämpen Nelson Mandela och Sydafrikas president F. W. de Klerk, i syfte att avskaffa apartheidregimen, gick däremot betydligt bättre.
Bara vid ett fåtal tillfällen har Davosmötet kunnat leverera så substantiella resultat. Det vanliga är att politiska ledare kommer dit för att tala inför en publik av mäktiga investerare och många journalister. Det pågår ständigt ett spel kring vilka som faktiskt ska komma – ibland sker stora överraskningar, ibland kommer plötsliga återbud.
I mediernas bevakning av Davosmötet spelar dessa politikerframträdanden en stor roll. För andra mötesdeltagare är de mindre viktiga. De flesta som kommer till Davos har numera en egen agenda, med möten som ofta äger rum på något av de stora hotell där man kan vara mer avskild än i den väldiga kongresshallen.
Numera deltar cirka tre tusen delegater från nästan hela världen. De flesta är från näringslivet, men det finns även många politiker och inbjudna experter. En hel del av dessa sitter i diskussionspaneler vid någon av de många parallella sessionerna, varav de flesta är stängda för mediebevakning.
Många deltagare återkommer år efter år, trots att avgiften är hög. Det viktigaste, åtminstone om man frågar de svenska företagsledarna, är kontaktintensiteten. De kan träffa många viktiga personer från olika håll i världen under en kort tidsperiod, vilket är mycket värdefullt. Det kan röra sig om egna affärsmöten och branschsammankomster, men möjligheten finns också att hämta information om aktuella samhällstrender eller händelser runt om i världen.
Svenska politiker finner numera allt oftare vägen till Davos. Statsministrar är alltid välkomna: Göran Persson kom dit, liksom Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Finansministrar som Anders Borg och Magdalena Andersson har också varit givna deltagare. Förr framfördes ibland tvivel om denna miljö är lämplig för folkvalda att vistas i, men numera hörs sådant allt mer sällan.
Davosmötets arrangörer är trendkänsliga. På senare år har den globala uppvärmningen varit ett stort tema, liksom digitaliseringen och den fjärde industriella revolutionen. Vilka politiska ledare från kontroversiella länder, till exempel i Mellanöstern, som inbjuds har ett nära samband med om dessa för tillfället anses som godtagbara. Även experter som gör sig alltför obekväma får räkna med att inte bli inviterade igen.
Men för WEF är denna ombytlighet en del av organisationens väsen. Man vill ha en framåtsyftande diskussion, men inte skapa konflikter med mäktiga intressen. Det ska finnas en öppen debatt, men tonläget bör inte vara alltför högt. Externa kritiker kan mycket väl bjudas in, men de ska inte få ta överhanden. Viktigast är att bred konsensus kan upprätthållas.
Davosmötet är numera mindre kontroversiellt än under åren kring millennieskiftet. Då förekom demonstrationer mot mötet, ibland ganska våldsamma. Det hölls alternativmöten, varav det mest kända ägde rum i Brasilien. Men det mesta av detta har ebbat ut, tillsammans med organisationen Attack och den övriga antiglobaliseringsrörelsen.
Många har dock reagerat mot Davosmötets begränsade öppenhet och elitistiska karaktär. De som kommer dit känner sig mycket riktigt som utvalda; det kan jag själv intyga efter att ha varit där ett femtontal gånger som bevakande journalist. Man talar till och med om »Davosmänniskan«, som kommer dit regelbundet för att mingla och hålla sig orienterad.
Allting kretsar fortfarande kring WEF-grundaren Klaus Schwab, som numera är i åttioårsåldern. Men det finns goda förutsättningar för att både Davosmötet och World Economic Forum överlever honom.”