Arbetslösheten har gått över tio procent. Man får gå tillbaka flera år för att hitta så alarmerande siffror. På detta område hör Sverige till de EU-länder som ligger sämst till, trots att ekonomin på många andra sätt är en av de starkaste.
I år har januari varit en mörk månad, också vad gäller arbetsmarknaden. Siffrorna som nyligen presenterades var ovanligt dystra, med en arbetslöshet på 10,4 procent. Det betydde en uppgång med närmare två procentenheter jämfört med samma månad förra året.
Uppgifterna från SCB kanske ger en överdrivet dyster bild, eftersom de blir lägre efter säsongsrensning och utjämning av tillfälliga avvikelser. Men även arbetslöshet på cirka nio procent är en hög nivå. Man kan förvånas över att den inte väcker större uppmärksamhet.
Men det var länge sedan som Sverige var ett land med full sysselsättning, vilket på den tiden betydde en arbetslöshet på högst två-tre procent. Den stora omsvängningen kom redan vid början av 1990-talet när ekonomin gick in i en djup kris. Därefter blev arbetslösheten varaktigt högre, även om nivån svängde med konjunkturen.
Däremot steg sysselsättningen väsentligt, beroende på att fler sökte arbete och i många fall också hittade jobb. Arbetskraften blev också allt större genom att aktivitetskraven höjdes. Det krävdes mer för att man skulle kvalificera sig till a-kassa eller andra bidrag. Följden blev att en arbetslöshet som tidigare till stor del hade varit dold kom fram i ljuset.
Samtidigt ökade flyktinginvandringen, först från Balkan på 1990-talet och sedan från Mellanöstern och länder längre bort. Till väsentlig del rörde det sig om människor som hade svårare att hitta jobb, jämfört med dem som tidigare hade kommit till Sverige av arbetsmarknadsskäl. Många av de nyanlända behövde lång tid på sig och riskerade att fastna i arbetslöshet.
Numera ligger den strukturella arbetslösheten, som inte påverkas av konjunkturen, på sex-sju procent. Detta är det största arbetsmarknadsproblemet, även vid en lågkonjunktur som för närvarande. Vad det främst handlar om är att många av de arbetslösa saknar tillräcklig kompetens för att bedömas som anställningsbara. Särskilt gäller det dem som saknar gymnasieutbildning och, i många fall, har otillräckliga kunskaper i svenska.
För denna grupp behövs det större utbildningsinsatser, i kombination med arbetsträning. Man får också vara beredd att subventionera nya anställningar med skattepengar, hellre än att låta många gå varaktigt arbetslösa. Vidare behövs en mer intensiv matchning mellan arbetssökande och lediga jobb, där Arbetsförmedlingen behöver ges större resurser att stöda arbetsgivare som vill erbjuda provanställningar eller deltidsarbete.
Det är svårt att förstå varför den nuvarande regeringen inte vill göra större ansträngningar på detta område, när följden i stället blir att fler fastnar i långtidsarbetslöshet. Det finns en uppgivenhet på detta område, där man inte är beredd att utöka arbetsmarknadsutbildningen och håller igen på Arbetsförmedlingen. Etableringsjobben, som var tänkta att bli en öppning in på arbetsmarknaden, har det inte blivit mycket av – utan att regeringen därför märkbart reagerar.
Ovanpå den strukturella arbetslösheten har vi nu en konjunkturell arbetslöshet på tre-fyra procent. Där blir problemen mer övergående när ekonomin vänder uppåt igen. Läget kommer troligtvis att bli bättre under loppet av 2025, även om arbetsmarknaden kan släpa efter. Många arbetsgivare väntar med att nyanställa tills det har blivit uppenbart att deras personal inte längre räcker till.
Men faran finns också att dagens höga arbetslöshet biter fast, särskilt om många nyutbildade får svårt att komma ut på arbetsmarknaden. Det kan även uppstå problem vid större företagsnedläggningar där många förlorar sina jobb. Samtidigt finns det många arbetsuppgifter som är svåra bemanna, ofta på andra håll i landet, eftersom yrkeskunnig arbetskraft saknas.
Därför behövs större insatser för att matcha arbetslösa och lediga jobb, liksom en utökad yrkesutbildning på bristområden. Flyttning inom landet borde i större utsträckning uppmuntras, särskilt när det gäller yngre.
Det finns alltså en hel del att göra för en arbetsmarknadsminister som vill aktivt motverka arbetslöshet, på kort och längre sikt. Uppgiften ligger nu på liberalen Mats Persson som har efterträtt sin partiledare Johan Pehrson på posten. Frågan är vad han väntar på.