Vem ska sköta vad i den ekonomiska politiken? Det pågår en dragkamp mellan regeringen och Riksbanken som ingen vet hur den ska sluta. Men för tillfället lutar det åt att finanspolitiken tar alltmer plats, medan utrymmet för penningpolitik minskar.
Sverige har haft en flytande kronkurs i nästan 30 år. Under den tiden har Riksbanken länge spelat en huvudroll i den ekonomiska politiken. Det har främst skett genom att man har höjt eller sänkt reporäntan för att hålla inflationen vid målet på 2,0 procent.
Sedan finanskrisen 2008-2009 har dock Riksbanken fått allt svårare att klara inflationsmålet. Inflationen, som tidigare oftast låg över målet, har numera svårt att nå upp till två procent. Det har inte räckt att reporäntan har hållits på minustal eller – som under de senaste åren – på nollnivå.
Riksbanken har därför utökat sina penningpolitiska medel till att även gälla inköp av räntepapper. Först handlade det om statsobligationer, men under de senaste åren även bostads-, kommun- och företagsobligationer.
Följden har blivit en kraftig ökning av Riksbankens balansräkning, inte bara tillfälligt utan även mer varaktigt. Kritiken har också blivit allt starkare, framför allt av att Riksbanken gynnar bostadsbranschen och företag som finansieras med obligationer.
Regeringen har också reagerat. Enligt dess förslag ska Riksbanken avveckla sina räntepapper, förutom statsobligationer, redan med start från 2023. I fortsättningen ska penningpolitiken verka främst med reporäntan som instrument.
Men ännu på länge ser Riksbanken ingen anledning till räntehöjning. Under de närmaste åren kan nuvarande nollränta väntas kvar, medan obligationsinnehaven gradvis minskar.
Riksbanken ser alltså ut att tappa sin dominerande ställning när den akuta krisen nu är passerad. Det sammanfaller med att riksbankschefen Stefan Ingves sannolikt lämnar sin post vid nästa årsskifte, då hans mandatperiod går ut. Efterträdaren – vem det än blir – får knappast en lika framskjuten roll, förrän kanske vid en framtida stor kris i ekonomin.
I stället får finanspolitiken, som ligger under regeringen, en allt större betydelse. Förändringen i denna riktning har redan pågått några år och blivit allt tydligare under coronakrisen. Finansminister Magdalena Andersson tog då ett allt tydligare kommando som hon nog kommer att behålla även som statsminister.
Skälet till detta är dels att det har behövts en mycket aktiv ekonomisk politik, dels att staten haft gott om pengar att spendera. Till skillnad från många andra länder har Sverige mycket starka offentliga finanser som har räckt till att stötta ekonomin under hela krisperioden.
Staten har utan svårighet kunnat låta sin budget gå med stora underskott och öka sin skuldsättning. Statliga insatser har också hållit i gång sysselsättningen och räddat många företag, vilket minskat de ekonomiska skadorna av krisen.
Regeringens krispolitik har haft brett politiskt stöd och utan större svårighet kunnat godkännas av riksdagen. Men nu blir frågan om den aktiva finanspolitiken även framgent ska drivas på liknande sätt.
Nu handlar det mindre om krisen som är snabbt avtagande och mer om partipolitik inför höstens val. Regeringen har då en svag ställning i riksdagen och förlorade i höstas den avgörande omröstningen om statsbudgeten för 2022. Magdalena Andersson regerar med oppositionens budget.
Ett motdrag från regeringen har blivit att acceptera Vänsterpartiets krav på höjda pensioner. Nyligen presenteras pensionshöjningar till en kostnad för närmare tio miljarder kronor som inte är finansierade. Denna reform ska, taktiskt nog, träda i kraft alldeles före valet.
Finanspolitiken har därmed ändrat karaktär, från att användas för att rädda landets ekonomi till att stötta regeringens maktinnehav. Fler utspel av liknande slag kan presenteras inför valet. Finansieringen av vallöftena verkar oväsentlig, så länge de offentliga finanserna verkar starka.
Hur det sedan fortsätter efter valet är ännu för tidigt att säga. Men särskilt om Sverige även därefter har en parlamentariskt svag regering, så finns en påtaglig risk att finanspolitiken blir alltmer oansvarig – från både regeringens och oppositionens sida.
Faran är att den ekonomiska politiken kommer in i ett normlöst tillstånd, där det är oklart vilka spelregler som i fortsättningen gäller. Sverige har tidigare prövat detta på 1970- och 1980-talet, vilket ledde till djupa ekonomiska kriser. Det borde inte få hända igen.