EU driver på för att Sverige ska dra ner sina utsläpp av växthusgaser. Den svenska industrin kämpar för att ligga i framkant i klimatomställningen. Nu gäller det att landets politiker hänger med i förändringen.
Två viktiga rapporter har just presenterats om Sveriges klimatomställning. Den ena som har skrivits av professor John Hassler handlar främst om vad den svenska regeringen bör göra. Den andra har kommit från Industrins ekonomiska råd och gäller den svenska konkurrenskraften i en värld med stora klimatutmaningar.
Perspektiven i de två rapporterna är olika, men båda visar att Sverige står inför en avgörande period där politikerna har svårt att hänga med. Både EU och industrin ligger före och driver på, men har ännu svårt att få riktigt gehör från den svenska politiken.
I Sverige har vi varit vana vid att det är tvärtom: att svenska politiker gärna pekar ut färdriktningen för omvärlden och näringslivet. Men Hassler visar mycket tydligt att EU numera ligger i framkant, främst när det gäller vilka krav som ställs fram till 2030.
För svensk del gäller det nu att hänga med och uppfylla de bindande klimatmålsättningar som fastställs i EU-paketet Fit-for-55. För att klara dessa EU-mål kommer Sverige att tvingas till rejäla ambitionshöjningar.
Exakt hur det ska göras blir en fråga för svenska beslutsfattare. Men klart är att det både kommer att krävas både kraftigt ökad elproduktion och väsentligt större återhållsamhet med användning av fossila bränslen. Detta gäller fram till 2030 och ännu mer under de följande decennierna.
För närvarande har dock den svenska klimatpolitiken inte en sådan tydlig inriktning. Tydligast syns det genom att regeringen under de närmaste åren vill sänka kostnaden för transporter, också när de drivs med fossila bränslen. Som det nu ser ut når Sverige varken de egna klimatmålen eller EU:s mål för 2030.
Hassler kommer med en mängd förslag om hur den svenska klimatpolitiken ska läggas om, så att den kommer i nivå med EU:s ambitioner. Många är sådana som regeringen kan väntas ta fasta på, till exempel när det gäller skärpta ekonomiska och politiska styrmedel.
Men han går också utanför klimatfrågorna och ställer politiska krav som i sammanhanget kan vara rimliga, fastän samtidigt mycket svåra att uppnå. Det gäller till exempel att de politiska partierna ska göra blocköverskridande överenskommelser om utformningen av elsystemet, liksom om svenska kärnkraftens framtid.
Fördelen med detta skulle vara att det upprättas en politisk stabilitet på områden som hittills har varit konfliktfyllda. Detta kunde i så fall underlätta långsiktigt inriktade beslut och bereda marken för både offentliga och privata investeringar.
Nackdelen är dock att klimatpolitiken, där det finns mycket olika åsikter, lyfts bort från agendan. Ett sådant samförstånd är möjligt inom säkerhets- och försvarspolitiken – och har även lyckats med pensionsfrågorna – men är svårt att tänka sig beträffande klimatet såsom framtidens stora fråga.
Hur som helst skulle det kräva en förtroendefull samverkan mellan regering och opposition som verkar svårt att uppnå för tillfället. Det gäller nog inte bara under denna mandatperiod, utan också den närmast följande som sträcker sig fram till 2030.
Resonemangen från Industrins ekonomiska råd är inte lika rakt formulerade som Hasslers. Men det hindrar inte att rådet, som består av fristående ekonomer, tar upp angelägna klimatfrågor av global karaktär. De gäller bland annat hur både USA och EU är på väg mot en mer ingripande industripolitik, av ett slag som vi brukar ogilla i Sverige.
USA befinner sig i hård konkurrens med Kina och använder sig alltmer av statliga ingripanden för att försvara sin position. Detta får följder även i den amerikanska politiken gentemot EU, där man också känner behov av offentliga åtgärder för att hävda sin ställning. De globala handelsrelationerna blir därmed alltmer spända, på ett sätt som är till skada för internationellt inriktade länder som Sverige.
Den övergripande fråga som lyfts i rapporten är hur man från svensk sida ska ställas sig. Ska vi bejaka stormakternas strävanden efter en ökad strategisk autonomi? Eller ska vi följa efter andra länder som av klimatskäl sätter in ökade stödåtgärder till industrin? Alternativet skulle vara stå fast vid en mer restriktiv hållning med mer begränsade insatser, oavsett vad andra gör.
Rapporten ger dock inget uttryckligt svar, annat än påpekandet att staten behöver göra åtskilligt för att industrin ska kunna möta sina klimatutmaningar. Man betonar också att svenska politiker skyndsamt behöver analysera den uppkomna globala situationen. Det är inte svårt att hålla med om, men frågan kvarstår hur Sverige ska kunna stå emot protektionismen som ser ut att bli allt starkare även i Europa.