Hem Blogg Fäller EU Italien eller fäller Italien EU?

Fäller EU Italien eller fäller Italien EU?

Author

Date

Category

Gästskribent: Mattias Sundling, seniorstrateg vid Danske Markets (tidigare ekonomijournalist vid Dagens Industri), med kommentar av Johan Schück.

Som journalist fick jag lära mig att aldrig sätta rubriker med frågetecken, i synnerhet inte på krönikor. Jag tror att det ansågs var lite slappt, och enkelt sätt att slippa ta ställning. Men, det var ett tag sedan så här tänkte jag unna mig den ”lyxen”. Frågetecknet får illustrera min genuina osäkerhet inför Italiens roll i EU detta viktiga år.

Om EU har vi lärt oss att vi i regel underskattar regionens förmåga att hantera kriser. Det är till och med så att det är först med pistolen med tinningen som EU tagit alla stora kliv, (så länge jag kan minnas har anglosaxiska media och analytiker förutspått EU:s, eller åtminstone eurons snara kollaps).

Men…med populisternas intåg är jag inte lika säker. Kan vi utgå ifrån att dom till varje pris vill hålla EU intakt? Och, varför kan inte den ekonomiska politiken bli ett lika hett ”villebråd” som invandringspolitiken?

På ett EU-seminarium i förra veckan i Stockholm delade alla inbjudna experter uppfattningen att Italien var det som gjorde dom mest oroliga. Italiens problem är välkända – landet har en stor skuld i offentlig sektor, ett svagt banksystem (tyngt av dåliga lån, för höga kostnader och för dålig lönsamhet) samt en obefintlig produktivitetstillväxt som lett till en svag BNP-tillväxt (gapet sedan finanskrisen är fortfarande inte återvunnet). De förmildrande omständigheterna är mindre kända – ett tydligt bytesbalansöverskott, ett högt privat sparande, ett överskott i det så kallade primärsaldot och en statsskuld med ovanligt lång duration.

Få ifrågasätter behovet av strukturella reformer, för att få igång produktiviteten. Alla vet svårigheterna att göra det politiskt. En del har gjorts (det kan nog till och med finnas liten möjlighet att vi underskattar de positiva effekterna, som med Spanien). På det stora hela dock, en problemekonomi.

Men utöver strukturella reformer, vad är den rätta mixen för Italien? Landet har harvat med stram finanspolitik i snart två decennier utan större resultat än kräftgång. EU:s skuldkriterium är ju en kvot, och så länge nämnaren (BNP) knappt växer, är det svårt att få sänka kvoten. Redan innan den nya italienska regeringen konfronterade EU med en aggressiv finanspolitisk stimulans (som tvärtemot tidigare planer skulle öka Italiens budgetunderskott), hade etablerade ekonomer i OECD, IMF med flera börjat ifrågasätta EU:s till synes eviga åtstramning och lite försiktigt undrat om inte det var dags att börja använda expansiv finanspolitik.

Här kom krocken. Italien är med i euron, och ska enligt regelboken rätta sig efter de så kallade Maastricht-kriterierna. Salvini-regeringen har nu öppet ifrågasatt dem. Kriterierna kritiserades redan från start, och har fortsatt att kritiseras – dom anses stelbenta, följs slumpmässigt och är asymmetriska (varför inga krav på dom som har ett för HÖGT sparande?). Tyskland och Frankrike har fuskat (2004), men inget stort EU-land har utmanat systemet som Italien nu gjorde.

Problemet med euron är ju nämligen inte bara medlemskriterierna, utan den halvfärdiga konstruktionen – en valutaunion kräver en djupare integration, av finanspolitik och en bankunion. Och även om själva stödet för euron verkat solitt, till och med i Grekland, krockar det med en växande nationalism, som snarare motsätter sig en djupare integration.

Redan tidigt stod det klart att den här regeringen satsar hårt på valet EU-parlamentet. Populister i övriga Europa följer efter, något som uppmärksammats av allt fler. Invandringspolitiken är ett givet mål. Men utöver det? Vad händer om Italien tillsammans med andra i det populistiska blocket börjar ifrågasätta grundvalen för euron?

När Italien utmålas som nästa potentiella krishärd för EU är det alltid som ett slags Greklandskris upphöjt till 10. Eller, så har det spekulerats i att dom skulle vara villiga att provocera fram en allvarlig kris för att den vägen ”tvingas” lämna euron (det finns gott om skeptiker bland Lega och Femstjärnerörelsen). Men den stora faran ligger kanske i att man på allvar tvingar fram en omprövning av de grundläggande darriga fundamenten för euron. Grundidén, att detta är ett politiskt projekt där deltagarna kan acceptera dess tillkortakommanden, kanske stupar på att länder som Italien helt enkelt anser att det ekonomiska utfallet av en alltför fyrkantig ekonomisk politik inte är acceptabelt. Vad händer om allt fler länder helt enkelt vägrar att acceptera stegen mot bankunion, en gemensam budget och Maastrichtkriterier? Hur kommer den krisen att se ut?

Just nu fruktar många att Europa redan på väg in i en recession. Blir det i så fall den första krisen där EU inte rör sig framåt, utan bakåt? Jag tror det dröjer, av det skälet att jag inte tror vi får en recession i år. Hittills i år pekar pilarna fel. Tillväxtprognoserna faller som bojstenar (Italiens BNP väntas inte växa mer än 0,2 procent i år). Men just där jag tror att pessimismen har gått för långt. Vi glömmer lätt att EU i år har en markant expansiv finanspolitik. Italien var först, men Tyskland, Frankrike och flera andra har rört sig i samma riktning (till och med ECB verkar välkomna lite avlastning). Men säker är jag inte. Vi behåller frågetecknet.

Kommentar av Johan Schück:

Italien har kommit i fokus och även jag har just varit på ett seminarium, i mitt fall hos Institutet för näringslivforskning, IFN, och med den italienske ekonomiprofessorn Guiseppe Bertola från universitetet i Turin som huvudtalare. Han är även ordförande i European Economic Advisory Group, en grupp framträdande ekonomer som årligen kommer med en rapport om tillståndet i Europas ekonomi.

Bertola gav ett långt perspektiv och angav 1992 som året då det började vända nedåt för Italien. Innan dess hade den italienska ekonomin vuxit mycket snabbt under efterkrigstiden, men i början av 1990-talet kom alltså en vändpunkt där man började tappa tempo – vilket sedan har fortsatt oavbrutet.

Bakom stagnationen finns flera förklaringar, men sammanfallande för dem är Italiens bristande förmåga att anpassa sig till yttre förändringar – oavsett om det gäller etablerandet av EU:s inre marknad eller den ökade konkurrensen från Kina. Det finns dock stora regionala skillnader inom Italien och Bertola pekar ut den nordöstra delen, vid gränsen mot Österrike, som den mest konkurrenskraftiga.

Bland befolkningen växer generationsmotsättningarna: de äldre är inte särskilt drabbade och ser ingen större anledning till förändringar, medan de yngre anser att läget är allt mer hopplöst och ofta söker sig utomlands.

Bertola beskrev Italiens nuvarande regering som populistisk, nostalgiskt tillbakablickande och ovillig till kompromisser. Dess politik kännetecknas, enligt honom, av en återgång till gamla beprövade lösningar som inte längre fungerar.

Han framhöll att ekonomin visar låg produktivitet och att landet är inne i en farlig skuldspiral, men betonade att exporten ändå går relativt bra. Med detta avvisade Bertola uppfattningen att Italiens problem skulle bero på euron. Enligt honom har problemen tvärtom inhemska rötter som sträcker sig betydligt längre tillbaka än eurons tillkomst för 20 år sedan.

 

Johan Schück

Jag är journalist med bred samhällsekonomisk inriktning. Mina intressen gäller främst makroekonomi, ekonomisk politik och internationell ekonomi.

Tel. 070 620 1138
Epost: johan.schuck@johanschuck.se

Nya artiklar

Ekonomisk politik i normlöst tillstånd – vad är det egentligen som gäller?

Ett normlöst tillstånd råder i den ekonomiska politiken. Det är oklart vad man ska hålla sig till när sådant som överskottsmål och inflationsmål inte...

Ekonomisk Debatt recenserar Schücks ABC

Min bok Schücks ABC (Dialogos Förlag) har just fått en mycket positiv recension i tidskriften Ekonomisk Debatt. Denna tidskrift, som grundades av nyligen avlidne Assar...

Småföretagen och jobben får vänta när Sverige går mot en regeringskris

Regeringens öde vilar i parternas händer. En svårlöst regeringskris hotar om arbetsgivare och fack inte klarar att göra upp om arbetsrätten. Men en avtalslösning,...

Starka offentliga finanser behöver återställas i god tid före nästa kris

Pengar är inte gratis, ens under den djupa coronakrisen. Nu finns behov av generösa stimulanser, men det är också nödvändigt att hitta en väg...

Assar Lindbeck – forskare, pedagog, debattör och opinionsbildare

Det är svårt att överdriva Assar Lindbecks betydelse. Under mer än ett halvsekel var han Sveriges mest inflytelserike nationalekonom. Med honom försvinner en ledande...