Det ser mörkt ut för den omfattande skattereform som utgör en av huvudpunkterna i fyrpartiuppgörelsen från januari. Skälet är att det saknas samförstånd om vad en sådan reform skulle gå ut på.
Redan när uppgörelsen ingicks kunde man ha sina tvivel. Efter den senaste veckans utspel från olika håll – Jan Björklund, Annie Lööf, Magdalena Andersson – har bilden av oenighet ytterligare förstärkts.
Deras tolkningar av fyrpartiuppgörelsen skiljer sig så mycket att det knappast finns förutsättning för en omfattande skattereform. Det gäller främst kapital- och företagarbeskattningen, men handlar även om det samlade skatteuttagets storlek.
Läget är i det avseendet helt annorlunda än det var kring 1990, då Socialdemokraterna och Folkpartiet (numera Liberalerna) gjorde upp om skatterna. Då hade de två partierna haft tid att bygga upp en gemensam problembeskrivning och kunde koppla den till lösningar som båda trodde på.,
Nu sitter man istället med en fyrpartiuppgörelse med motstridigt innehåll. Därför kan man läsa att värnskatten ska tas bort den 1 januari 2020 och att beskattningen av små och medelstora företag ska bli mer gynnsam, vid sidan om att det ska genomföras en omfattande skattereform med delvis annan inriktning.
Om skattereformen sägs i fyrpartiuppgörelsen att den ska ”öka sysselsättningen och antalet arbetade timmar med sänkt skatt på jobb och företagande, bidra till att klimat- och miljömål nås, stärka Sveriges konkurrenskraft, utjämna dagens växande ekonomiska klyftor, sänka marginalskatten och uppnå att färre betalar statlig inkomstskatt, förenkla genom att begränsa undantag, minska hushållens skuldsättning och bidra till att förbättra bostadsmarknadens funktionssätt, öka finanssektorns skatteandel och långsiktigt trygga välfärden”.
I uppgörelsen sägs dock inget om hur dessa olika syften med skattereformen ska vägas mot varandra. Därför är det inte förvånande att man i de fyra partierna fäster olika mycket vikt vid dess skilda delar.
Samtidigt har samtliga fyra partier också bundit sig för att det finanspolitiska ramverket ska värnas. Det betyder att den tilltänkta skattereformen måste vara finansierad genom att skattesänkningar betalas med skattehöjningar eller utgiftsminskningar.
Här kommer uppfattningarna också, med största sannolikhet, att skilja sig mellan de fyra partierna. Vissa vill höja skatterna och andra vill hellre spara på utgifter. Därför blir det nog mycket svårt – eller helt omöjligt – att samlas kring en omfattande skattereform.
Slutsatsen behöver dock inte bli att allt är chanslöst. Det finns också en annan möjlighet: att gå fram steg för steg kring sådant som alla fyra partier kan enas om. Man kunde börja med att reformera bostadsbeskattningen, som utgör ett av hindren för en fungerande bostadsmarknad.
De fyra partierna har kommit överens om att ta bort den så kallade flyttskatten genom att slopa räntebeläggningen på uppskovsbelopp efter försäljningen av en fastighet. Annars sägs inget uttryckligt om bostadsskatter i uppgörelsen, men antydan finns om att man vill minska ränteavdragen. En återinförd fastighetsskatt är visserligen tabu för flera av partierna, men det borde åtminstone inte vara helt omöjligt att höja taket för den nuvarande fastighetsavgiften.
Förslag åt det hållet finns i en ny skrift med titeln ”Förslag till bred bostadspolitisk uppgörelse”, skriven av professorn i fastighetsekonomi Hans Lind och utgiven av tankesmedjan Fores.
När det gäller skatterna föreslår Hans Lind en nedtrappning av ränteavdragen från dagens 30 procent till 20 procent, en höjning av fastighetsskatten för ägda bostäder till maximalt 11 000 kronor per år från nuvarande 7 800 kronor, samt en fastighetskatt på som mest 4 000 kronor per lägenhet i bostadsrättsföreningar. Allt detta skulle ske stegvis under en femårsperiod.
Samtidigt kommer Hans Lind med förslag om att reavinstskatten ska trappas ner från dagens 22 procent till 10 procent, samt att det införs ett skattebefriat bosparande. Hushåll med låga inkomster bör, enligt honom, få statliga lånegarantier för att kunna köpa en relativt billig bostad.
Hans Lind framför även annat viktigt som inte gäller skatterna. Men hans ambitioner är ändå måttfulla, samtidigt som han utgår från en solid kunskapsgrund. Han försöker inte lösa alla problem på bostadsmarknaden, utan nöjer sig med att förbättra situationen på ett sätt som kan ha chansen att vinna uppslutning.
Det återstår förstås att se vilket mottagande som förslagen får. Bostadsfrågorna är laddade och det finns många etablerade intressegrupper som motverkar förändringar. De som ännu saknar bostad har däremot ofta svårt att bli rimligt företrädda – och få ser till helhetens intresse.
Men Hans Linds begränsade förslag har nog ändå en större chans att bli verklighet, jämfört med de skatter som nu vållar sådan oenighet. Här finns en del att ta intryck av för de politiker som nu tycks vara på väg att köra fast med den omfattande skattereformen.