Gästskribent: Lena Hagman, ekonom vid Teknikföretagen (Hon skriver här i personlig egenskap och svarar själv för sina slutsatser).
I sin senaste penningpolitiska rapport fördjupar sig Riksbanken i frågan om hur Sveriges exportindustris konkurrenskraft står sig i relation till konkurrentländer. I en liten öppen ekonomi som Sveriges behöver lönebildningen ta hänsyn till hur arbetskraftskostnaderna i konkurrentländer utvecklas och påverkar de relativa exportpriserna. Om kostnadstrycket stiger snabbare än i konkurrentländerna blir det svårt att höja exportpriserna snabbare än konkurrenterna eftersom priserna bestäms på världsmarknaden.
Exportindustrin är alltså pristagare och måste anpassa sig till världsmarknadspriserna. Om de svenska företagens priser stiger snabbare än på världsmarknaden skulle de förlora marknadsandelar.
Om produktiviteten försämras i svensk exportindustri stiger dess arbetskraftskostnader per producerad enhet, och en kronförstärkning ovanpå det gör läget ännu svårare. Det senaste exemplet på detta är då Sveriges arbetskostnader per producerad enhet steg snabbare än för konkurrentländerna under perioden 2011-2013, räknat i gemensam valuta. Ändå fortsatte Sveriges relativa exportpris att falla under denna period, vilket innebar att företagen pressade sina vinstmarginaler.
Detta är ett nytt fenomen sedan 2000-talet som tyder på att svensk industris ”pricing power”(makt över priserna) minskat jämfört med tidigare decennier. Ökade relativa arbetskostnader går alltså inte att kompensera med högre relativpriser. Under tidigare decennier höjde exportindustrin normalt sina relativpriser då deras relativa arbetskraftskostnader steg, men räddades av kraftiga krondevalveringar på 1970- och 1980-talet eller kronfallet i början av 1990-talet.
Numera påverkar kronans utveckling skilda branschers konkurrenskraft i olika grad jämfört med längre tillbaka i historien, som på 1970- och 1980-talet. Då producerades insatsvaror och tjänster i betydligt högre grad inom Sverige än i dag. Flertalet industribranscher gynnades av en kronförsvagning, som gav utrymme för att sänka deras exportpriser i förhållande till konkurrenterna.
Efter den ökade globaliseringen och utvecklingen av globala värdekedjor, som tog fart från 1990-talet, har industrin specialiserat sin produktion i Sverige och i allt högre grad spridit ut delar av sin produktion bland leverantörer i omvärlden och härmed ökat sin importandel av främst insatsvaror.
För branscher med stort beroende av denna import innebär en svagare kronkurs att insatskostnaderna ökar. Därmed minskar utrymmet för att sänka det relativa exportpriset då kronan försvagats. För vissa branscher kan en kronförsvagning till och med innebära att deras export påverkas negativt, alltså branscher med en relativt stor importandel.
Det går inte längre att dra alla exportindustrier över en kam och hävda att de gynnas av en svagare krona. Ännu spelar kronkursen stor roll för vissa branscher, som basindustrier, vars produktion i huvudsak bygger på inhemsk råvara och inhemsk produktion, men sambandet mellan kronans förändring och exportindustrins konkurrenskraft är ändå klart svagare i dag jämfört med tidigare decennier.
För att klara ett snabbare kostnadstryck än bland konkurrentländer är ett kronfall inte längre dundermedicin för konkurrenskraften. Teknisk utveckling, ökat tjänsteinnehåll och produktivitetstillväxt har vuxit i betydelse. Nya konkurrentländer har vuxit fram sedan 1990-talet och konkurrerar med högteknologiska produkter och avancerade tjänster.
Här gäller det att hålla nere priserna relativt konkurrentländer för att inte tappa marknadsandelar. Då krävs en stark produktivitetstillväxt om arbetskrafts- och insatskostnaderna stiger. Det är inte längre så enkelt som Riksbanken uttrycker det i sin penningpolitiska rapport från februari 2019: ”Om arbetskostnaderna per producerad enhet i Sverige ökar snabbare än i omvärlden kan den svenska konkurrenskraften bibehållas om kronans värde mot andra valutor sjunker”.
Riksbanken utgår då från att relativt högre kostnadstryck och relativpriser i Sverige skulle – om än med viss fördröjning – leda till att kronan försvagas, då efterfrågan på svenska exportprodukter skulle falla relativt omvärlden. Därmed skulle kronförsvagningen rädda exporten på sikt. Det finns dock inget som helst empiriskt stöd för detta samband. Kronans värde bestäms främst av globala finansiella portföljskiften och i viss mån av centralbankerna.
Om arbetskraftskostnaderna stiger snabbare än i konkurrentländerna kan kronan också stärkas, såsom under åren 2011-2013. En sådan utveckling kan återkomma, såvida inte produktivitetstillväxten tar fart och motverkar det ökade kostnadstrycket.
I dagsläget finns dock inga tecken på en sådan snabbare produktivitetsutveckling. Efter finanskrisen 2008-2009 har tvärtom den potentiella produktivitetstillväxten parkerat sig på en klart lägre nivå, jämfört med tidigare.
För en utförligare beskrivning av de förändrade sambanden se Lena Hagmans kapitel i ”Prosperity and Structural Reform through Trade”, Festschrift in honour of Per Magnus Wijkman, 2018.