”Produktiviteten är inte allt, men i det långa loppet är den nästan allt.” Det skrev den blivande Nobelpristagaren Paul Krugman för 35 år sedan – och det är lika sant idag.
I längden finns inget annat sätt för ett land bli rikt än att höja produktiviteten, alltså att arbeta smartare för att producera mer per timme. Detta är sant i Sverige, liksom i USA och övriga världen.
Ändå diskuteras produktiviteten ganska litet i den allmänna debatten. Intresset är mycket större för kortvariga svängningar i konjunkturen än för långsiktiga trender i den ekonomiska tillväxten.
Orsaken kan vara att produktiviteten är svår att mäta och att skälen till en svag utveckling kan vara komplicerade. Ofta finns det en mängd faktorer som samverkar och det tar tid innan olika insatser ger resultat. En regering kan sällan bevisa att dess politik ensam har fällt avgörande.
Man kan också konstatera att åtgärder som höjer produktiviteten ofta ligger på områden utanför det traditionella ekonomiska fältet. Forskning spelar stor roll, liksom utbildning. Mycket handlar också om fungerande institutioner som rättsväsen och om avsaknad av korruption. Hederlighet betyder mycket, liksom öppenhet och demokratiska institutioner.
Sverige har traditionellt brukas uppfattas som ett land med hög produktivitet, även om ifrågasättanden förekommer. På 1980-talet och början av 1990-talet fördes en diskussion om att landet hade börjat sacka efter, vilket ledde till en produktivitetsdelegation under ledning av ekonomen Klas Eklund.
Denna lade fram en rad förslag som bidrog till att 1990-talet, efter den djupa krisen under början av decenniet, sedan blev en reformperiod. Stor betydelse hade också den så kallade Lindbeckkommissionen som gjorde sin känd för sina 113 förslag om hur den svenska ekonomin skulle stärkas.
Men därefter, på 2000-talet fram till idag, har reformtakten blivit lägre. Sverige har levt ganska gott på redan genomförda förändringar inom den ekonomiska politiken, pensionssystemet och andra områden. Men därefter har det varit svårt att uppnå tillräcklig politisk enighet om att gå vidare.
På viktiga områden som bostadspolitiken, skatterna, arbetsmarknaden och energifrågorna står det ganska stilla, trots att reformbehoven är uppenbara. Men låsningarna är stora och viljan till politiskt risktagande räcker inte till. Därför har problemen fått växa utan att någon regering vågar göra något kraftfullt för att förbättra situationen.
Den nuvarande regeringen har dock gjort en viktig sak, nämligen att tillsätta en produktivitetsdelegation som nu har kommit med sitt slutbetänkande. Det kan förhoppningsvis väcka en debatt, även om förutsättningarna knappast är de bästa när mindre än ett år återstår till nästa riksdagsval. Men man får hoppas på bättre möjligheter att gå vidare under kommande mandatperiod.
Produktivitetsdelegationen går dock ganska försiktigt fram, när man inledningsvis slår fast att det är mycket som är bra i Sverige. Det är visserligen sant, men kanske ändå inte det tillslag som behövs för att sätta i gång en reformprocess. Situationen är visserligen inte katastrofal, men ändå ganska bekymmersam.
Därför hade det varit bättre om delegationen hade koncentrerat sig på skarpa förslag inom några begränsade antal fält. Bostadsmarknaden är av central betydelse för hela ekonomin och där är reformbehovet akut. Samma sak gäller för skatterna, särskilt som politikerna tar allt fler steg bort från den stora skattereform som antogs 1990.
På båda dessa områden behövs en helhetssyn med inriktning på produktivitet, vilket innebär att man vänder sig bort från särintressen och avstår från populistiska grepp. I stället borde man se på vad som behövs för att få ekonomin att växa, såsom en avreglerad bostadsmarknad med större rörlighet och ett skattesystem som premierar kompetens och utbildning.
Förslag om allt detta framförs visserligen av produktivitetsdelegationen, men knappast ändå med nödvändig kraft. Politiker från alla partier kommer därför att kunna plocka ut förslag som passar deras nuvarande inriktning, men avstå från att ompröva sådant som de tror att deras väljare ogillar.
Nu får vi i stället hoppas att delegationens förslag driver fram en ökad aktivitet på andra, mindre kontroversiella, områden. Det kan gälla digitalisering och AI, liksom på en uppryckning av den offentliga sektorn som släpar efter jämfört med näringslivet. Redan detta skulle vara väsentliga framsteg för produktiviteten.