Statens finanser visar minussiffror under 2023. Så var det inte tänkt i november när Elisabeth Svantesson lade fram sin budget. Men ett underskott behövs när Sveriges ekonomi går in i en recession. Mer pengar måste snart fram.
Som finansminister har Svantesson varit sparsam med framträdanden för att ge sin syn på det ekonomiska läget. Hennes pressträff på tisdagen är kanske början på en ny giv.
Några nyheter kom dock knappast från finansministern. Enligt henne är den budgeten som lades fram i november fortfarande tillräcklig, även om det ekonomiska läget sedan dess har försämrats. Mest angelägen är hon att inte göra några nya utspel som försvårar Riksbankens kamp mot inflationen.
Den ambitionen är begriplig. Till vad som hänt sedan Svantesson kom med sin budget i november är ju att inflationen har tagit ytterligare fart, samtidigt som Riksbanken har fortsatt att i rask takt höja styrräntan. Där kan inte regeringen göra mycket, annat än att undvika sådant som förvärrar situationen.
Men samtidigt har även annat hänt som tynger ekonomin. Delvis beror det på att inflationen pressar hushåll och företag, liksom att Riksbankens räntehöjningar driver upp alla lånekostnader.
Hushållen reagerar genom att strama åt sin efterfrågan på annat än bostäder, vilket betyder sämre tider för detaljhandeln. Många företag drar ner på investeringar och över lag minskar bostadsbyggandet till rekordlåga nivåer.
Nya BNP-siffror för fjärde kvartalet 2022 visar en produktionsminskning på -0,9 procent. Detta år kommer att präglas av en recession som i bästa fall kan lätta framåt hösten. Från affärsbankerna, liksom Riksbanken, kommer prognoser som pekar mot en BNP-nedgång med cirka en till två procent under 2023.
Vad man hoppas på är att recessionen inte blir så djup eller långdragen som under pandemiåret 2020. Men ännu har följderna av nedgången inte blivit fullt märkbara. Arbetslösheten har ännu knappt börjat stiga och de offentliga finanserna står än så länge någorlunda emot.
Men även där kommer läget att bli sämre. Arbetslösheten ligger än så länge strax ovanför sju procent, men kommer med största sannolikhet att stiga. Effekterna blir kanske inte fullt synliga förrän under nästa år, men då kan det i gengäld ta tid innan utsikterna förbättras.
En sämre arbetsmarknad brukar leda till att även de offentliga finanserna försvagas. Skatteinkomsterna minskar snabbt och de offentliga utgifterna för a-kassa och försörjningsstöd stiger. Det sker med automatik, alltså utan att regeringen på något sätt ingriper.
Redan nu kan man se att de offentliga finanserna har tappat i styrka. Riksgäldens senaste prognos, som kom i förra veckan, visar att överskottet i regeringens senaste statsbudget är på väg att vända till ett underskott. Saldot i år på 27 miljarder kronor blir enligt prognosen istället minus 42 miljarder kronor. Ingen nämnvärd förbättring är heller att vänta under 2024.
Nedgången har flera orsaker, däribland avsiktliga utgiftshöjningar och skattesänkningar. Men mycket beror på sådant som regeringen inte har kontroll över.
Detta är, normalt sett, inget att beklaga. De offentliga finanserna inrymmer buffertar som ska dämpa svängningarna i ekonomin, utan att regeringen ska behöva ingripa. Följden blir att hushåll och företag kommer lindrigare undan nedgången, även om det uppstår statliga budgetunderskott.
Dessutom brukar regeringen vara beredd att sätta in konjunkturstimulanser, i form av skattesänkningar eller ökade utgifter. Där vill nu Svantesson hålla igen, med argumentet att en del sådana insatser redan finns i budgeten. Hon menar att ytterligare åtgärder skulle bidra till att öka inflationen och leda till extra räntehöjningar.
Men där kan finansministern tvingas tänka om. När arbetslösheten börjar stiga, så är det oftast svårt för en regering förhålla sig passiv. Men denna gång gäller det dessutom att undvika sådana insatser som kan blåsa fart på inflationen.
Där finns ett dilemma som Svantesson får kämpa med. Hon har anledning att försöka undvika brett inriktade åtgärder och istället försöka sikta in sig på behövande grupper. Det kan till exempel gälla låginkomsttagare som kan hjälpas genom bostadsstöd.
Regeringen måste också göra vad den kan för att hindra ytterligare arbetslöshet och samtidigt lindra en pågående vårdkris. Senare i år blir det nödvändigt att ge ökade statsbidrag till regioner och kommuner, för att inte stora personalgrupper inom sjukvård och äldrevård ska sägas upp.
Stora nedskärningar i vården – eller kännbara skattehöjningar, kan varken vara önskvärda eller nödvändiga. Dessutom är det svårt att se hur en satsning på bättre fungerande vård skulle vara ett hinder för kampen mot inflationen.
Elisabeth Svantesson har chansen att göra ett stort finanspolitiskt utspel, ifall hon vågar ta initiativet.