Arbetslösheten ligger kvar kring nio procent trots att konjunkturen har börjat röra sig uppåt. Någon snabb förbättring väntas inte under de närmaste åren. Det finns anledning för regeringen att ta i med större krafter, också en mer aktiv arbetsmarknadspolitik.
Sverige tillhör, enligt uppgifter från Eurostat, de EU-länder som för närvarande har den högsta arbetslösheten. Endast Spanien och Finland ser ut att ligga sämre till. Men siffrorna i alla länder är inte jämförbara.
Den svenska ungdomsarbetslösheten visar, exempelvis, mycket höga tal, vilket delvis beror på att studerande som har sökt något jobb – men inte lyckats – registreras som arbetslösa. Det finns också skillnader mellan länder som beror på att även de som tidigare har jobbat endast ett fåtal timmar per månad räknas in i statistiken.
Därtill kommer att Sverige bedriver en politik som syftar till att få så många som möjligt att söka arbete, även om de inte inom överskådlig tid får jobb. Dessa ingår sedan bland de arbetssökande och bidrar till att driva upp siffrorna över antalet arbetslösa.
I Sverige är det därför en stor andel av befolkningen som räknar till arbetskraften, jämfört med många andra länder. Andelen sysselsatta, i förhållande till befolkningen i yrkesaktiv ålder, är också hög. Det ser annorlunda ut än exempelvis i sydeuropeiska länder där det fortfarande finns många hemmafruar.
Men inget av detta räcker som förklaring till att den svenska arbetslösheten för närvarande är exceptionellt hög, jämfört med tidigare perioder. Inte heller ger det en orsak till att långtidsarbetslösheten är större än tidigare.
Däremot kan det finnas skäl som att andelen utlandsfödda på arbetsmarknaden är fler än förut och att det tar tid för dem att etablera sig med jobb. Detta har säkert betydelse, men verkar ändå inte ensamt ha avgörande betydelse. Det visas av att gruppen arbetslösa av utomeuropeiskt ursprung har minskat i relativ storlek.
Annat som kan ha stor betydelse är utbildningsnivån. Lågutbildade, framför allt utan gymnasiekompetens, har större svårigheter att hitta arbete. Situationen är ännu sämre för dem som inte har fullbordat grundskolan. Men därutöver har nu arbetslösheten stigit även för högskoleutbildade, på ett sätt som inte tidigare har gällt.
Orsaken kan delvis vara bestämd av konjunkturen, alltså av att arbetsgivarna fortfarande behöver färre anställda. Men ett skäl som verkar spela större roll att både företag och offentlig sektor har svårt att hitta personer som de har anser ha rätt kompetens. Utbildningar som många arbetssökande har gått tycks inte matcha de upplevda behoven.
Konjunkturen kommer att gradvis bli bättre, vilket ger upphov till fler jobb. Men faran finns att det inte räcker så långt som förr. Jämfört med tidigare kan den strukturella arbetslösheten, som inte heller försvinner i bättre tider, visa sig ha stigit. Svaret på detta får vi inte förrän om några år.
Därför säger de relativa starka BNP-siffror som SCB just har redovisat för Sveriges tredje kvartal 2025 inte så mycket om arbetsmarknaden. Det kan ta ganska lång tid innan den ökade produktionen leder till större behov av mer arbetskraft. Innan dess finns det redan anställda som hittills har varit lågt sysselsatta och nu kan utöka sina arbetsinsatser, delvis genom att jobba övertid.
Det är alltså inte rätt tid läge att vänta på bättre tider, även om sådana förmodligen kommer. Regeringen borde i stället ta tillfället att bereda Sverige för ett språng framåt, där en del av vad som har förlorats under de senaste årens lågkonjunktur kan återtas. Det handlar då i hög grad om arbetsmarknaden.
Vad som skulle behövas, utöver vad som redan görs, är en mer aktiv arbetsmarknadspolitik med större utbildningsinsatser, i kombination med arbetsträning. Man får också vara beredd att subventionera nya anställningar med skattepengar, hellre än att låta många gå varaktigt arbetslösa. Vidare behövs en mer intensiv matchning mellan arbetssökande och lediga jobb, där Arbetsförmedlingen behöver ges större resurser att stöda arbetsgivare som vill erbjuda provanställningar eller deltidsarbete.
En del görs redan, men kan kraftigt utökas. Därför är det olycksbådande att regeringen hittills tycks nöjd med vad som hittills uträttas och verkar tro att det räcker. Att stärka arbetsmarknadspolitiken borde inte ses som någon partiskiljande fråga, utan tvärtom något som alla läger har nytta av.