Penningpolitiken ska vara så förutsebar att den är tråkig, brukade förre riksbankschefen Urban Bäckström säga. Under hans mandatperiod, som sträckte sig från 1994 och 2001, befann sig Sverige ännu i sviterna av 1990-talskrisen. I denna oroliga tid var det oväntade vanligare än det väntade.
Nu är mycket annorlunda jämfört med då, vilket tydligt märktes vid onsdagens räntebesked. Ingen blev nog överraskad av att reporäntan hölls stilla på -0,25 procent eller att Riksbankens räntebana pekar mot en räntehöjning under andra halvåret, samt två höjningar per år under 2020 och 2021. Det är ju exakt samma besked som gavs även strax före jul.
Högst förutsebart, alltså, men för den skull inte så tråkigt som det kanske kan låta! Fortfarande är det intressant hur Riksbanken ska möta sina utmaningar, även om svaren inte kommer nu. Mycket talar för att de närmaste åren inte blir så okomplicerade, utan att en hel del svårigheter väntar.
Den internationella bilden är komplex och svåröverskådlig. Riksbanken nämner särskilt osäkerheten om den europeiska konjunkturen, handelskonflikten USA-Kina, liksom Brexit.
Listan kan dock göras mer omfattande, eftersom det finns risk för finanskriser i viktiga länder – däribland Kina. De geopolitiska spänningarna mellan USA och Kina sträcker sig betydligt längre än att enbart gälla handeln och kan även omfatta ekonomin i stort. Inom euroområdet finns olösta konflikter, bland annat kring Italien, som kan visa sig få stor sprängkraft.
När det gäller Sverige fokuserar Riksbanken på problemen med bostadsmarknaden och hushållens höga skuldsättning. Där kan det finnas betydande risker som dock inte bara beror på den nuvarande situationen. En fara – som inte nämns – är också att de politiska ambitionerna att reformera bostadsmarknaden kan driva fram prisfall som utlöser en kris.
Däremot tar Riksbanken relativt lätt på den konjunkturavmattning som redan har inletts och tycks tro att lönerna ändå ska börja stiga snabbare. Enligt prognosen avtar inflationstakten visserligen när fjolårets höjda energipriser faller ur siffrorna, men sedan ska prisökningen hålla sig stadigt kring målet på 2,0 procent.
Så lugnt blir det sällan och knappast heller de närmaste åren. Tvärtom får man räkna med dramatiska händelser på den internationella arenan, med inverkan på Sveriges ekonomi. Även här på hemmaplan kan det uppstå dramatik, både på bostadsmarknaden och – exempelvis – i nästa stora avtalsrörelse som ska utspelas under 2020.
Kopplingen mellan omvärlden och Sverige är, som alltid, stark. Internationella kriser slår rakt mot de svenska bankerna, som har ett mycket stort finansieringsbehov på globala finansmarknader. En konjunkturnedgång i framför allt Europa dämpar den svenska exporten och även investeringarna.
I ett sådant läge ökar också de inhemska riskerna. Hushållens bostadslån kommer till stor del från de svenska bankerna, men mycket av dessa pengar hämtas utifrån. En kreditåtstramning skulle pressa upp räntorna för svenska hushåll, mer än vad åtskilliga tycks beredda på. Följden kan då bli att konsumtionen trycks ner, vilket leder till en djupare lågkonjunktur än Riksbanken hittills förutser.
På valutamarknaden verkar det finnas skepsis mot hur Sverige ska klara ekonomin under de närmaste åren. Under de senaste månaderna har kronan försvagats mot USA-dollarn och euron, tvärtemot Riksbankens prognoser om en allt starkare krona.
Tidigare har Riksbanken varit orolig för en alltför snabb förstärkning av kronan, eftersom fallande importpriser skulle göra det svårt att nå inflationsmålet. Riksbankschefen Stefan Ingves och förste vice riksbankschefen Kerstin af Jochnick har därför haft mandat av direktionen att utan dröjsmål sätta igång interventioner som skulle hålla tillbaka kronförstärkningen.
Nu är den frågeställningen inte längre aktuell. En liten nyhet i onsdagens räntebesked är att detta mandat att genomföra snabba valutainterventioner upphör.
Mandatet har funnits där i tre år utan att användas, så det rör sig inte om någon uppseendeväckande förändring. Men den markerar ändå Sveriges utsatta läge, med en kronkurs som är i svagaste laget.
Detta säger också något om den verklighet som Riksbanken har att möta under de närmaste åren. Riskerna är många, men till dem hör knappast att penningpolitiken skulle bli helt förutsebar och därför uppfattas som tråkig.