Riksbanken sänker, helt väntat, styrräntan från 3,75 till 3,50 procent. Ganska förutsett var också att man skulle öppna för räntesänkningar av samma storlek vid årets tre återstående räntemöten. Någon kritik hörs inte, utom emot att sänkningarna inte görs ännu större.
Men en centralbanks främsta uppgift är inte att förvåna. Penningpolitiken ska vara så förutsebar att den är tråkig, brukade förre riksbankschefen Urban Bäckström säga – och liknande har hörts från andra håll. Syftet är att hålla inflationen under kontroll och när detta lyckas finns ingen anledning att överraska.
Även om Riksbankens tal om ytterligare två till tre räntesänkningar under återstoden av 2024 lämnar alternativa möjligheter, så skulle endast två sänkningar leda till besvikelse. Ett eventuellt sådant beslut måste motiveras på ett för allmänheten övertygande sätt. Annars väntar bakslag och förtroendeförlust, av ett slag som en centralbank ogärna utsätter sig för. Därför talar nu nästan allt för tre räntesänkningar till i år.
Vad Riksbanken gör under 2025 är inte lika tydligt sagt. Men det mesta tyder på att räntesänkningarna fortsätter, förutsatt att inflationen håller sig vid målet på två procent och riskerna för avvikelser inte uppfattas som alltför alarmerande. Till de hot som måste beaktas är förvärrade geopolitiska kriser och finansiell oro, vilket det har funnits tecken på under sommaren.
Hittills har dock oron varit övergående trots de pågående krigen mellan Ryssland och Ukraina, liksom mellan Israel och Hamas. Det stora börsrörelserna, bland annat i Japan, och svängningarna i valutakurser har blossat upp och avtagit, utan att sätta mer bestående spår.
Centralbankerna kan än så länge ta det ganska lugnt. Men Riksbanken har det lättare, såtillvida att man har lyckats bättre än exempelvis Europeiska centralbanken med att driva ner prisutvecklingen. Utanför EU har även Bank of England och Norges Bank kvardröjande inflationsproblem. Detta kan betyda att räntesänkningarna låter vänta på sig.
USA har däremot en starkare tillväxt i ekonomin och stigande sysselsättning, samtidigt som inflationen dröjer sig kvar. Också Federal Reserve är därför försiktig med räntesänkningar, även om sådana beslut kan väntas under hösten. En avhållande faktor kan dock vara presidentvalet i början av november, eftersom centralbanken ogärna vill misstänkas påverka valutgången.
Riksbanken kan däremot utan större svårigheter gå vidare med räntesänkningar, i syfte att stöda efterfrågan i ekonomin och att lyfta arbetsmarknaden. Detta kan göras i ett samspel med regeringens finanspolitik som väntas bli väsentligt mer expansiv under de närmaste åren. Hittills har inflationsbekämpningen fått gå före annat. Men i budgetförslaget som läggs fram om en månad väntas andra tongångar.
Konjunkturinstitutet har angett ett ökat reformutrymme inför 2025, vilket regeringen kommer att ta fasta på. Löften från förra valrörelsen ska infrias och nya ambitioner ska ställas upp inför kommande mandatperiod. Oppositionen väntas på motsvarande sätt visa sin vilja till en annan politik – och åtminstone tillfälligt kan man räkna med ökad polarisering.
Men perspektivet måste sträckas längre. Redan pågår många stora projekt inom infrastruktur och energi som sträcker sig över flera mandatperioder och ska drivas vidare i både bättre och sämre tider. Där räcker det inte med att sätta in mer budgetpengar, utan ytterligare måste också kunna lånefinansieras. Men även om de färdiga anläggningarna ska stå klara långt fram, så kan effekterna på arbetsmarknaden göra sig märkbara betydligt tidigare.
Chansen finns att konjunkturen vänder under 2025 och 2026 och att tillväxten tar mer varaktig fart. Problemen i den svenska ekonomin är inte främst tillfälliga, utan är mer av strukturell art. Det gäller situationen på arbetsmarknaden, där det är mycket svårt att nå en full sysselsättning. Sverige har visserligen en mycket hög sysselsättningsnivå, men kombinerar detta med en svårbemästrad långtidsarbetslöshet där det finns många utrikes födda.
Behovet av reformer är stort på många områden, däribland skatter och socialförsäkringar. Bostadsmarknaden har behov av reformering, liksom villkoren för entreprenörskap och företagande. Den offentliga sektorn behöver effektiviseras, det gäller både vård och omsorg liksom skola och högre utbildning. Välfärdsdebatten har alltför mycket handlat om privat eller offentligt – och alltför litet vad som konkret kan göras för att främja effektivitet och kvalitet.
Sverige står inför stora långsiktiga utmaningar som sträcker sig långt in på 2030-talet och de följande decennierna. Där finns självfallet stridsfrågor, ofta av ideologisk natur. Men många av de stora frågeställningarna kräver också gemensamma tag över de politiska blockgränserna och mellan olika huvudmän.