Sverige saknar en tydlig tillväxtstrategi där politik och ekonomi kan samlas kring gemensamma långsiktiga mål. Bristen blir påtaglig när vi går in i ett valår som nog inte i någon högre grad kommer att handla om vår framtid.
Årets sommar har varit ovanligt dramatisk, framför allt på global nivå. Krigen mellan Ryssland och Ukraina, liksom mellan Israel och Hamas, fortsätter för fullt. USA har chockat världsekonomin med sina extrema tullar. Osäkerheten om framtiden är större än på länge.
I det här läget kunde man vänta sig att Sverige skulle drabbas mer än vad som har varit fallit. Visserligen har lågkonjunkturen blivit ännu något mer utdragen, med återfall i inflation och ökad arbetslöshet. Trots ökade realinkomster förblir hushållen försiktiga i sina konsumtionsbeslut.
Hittills är de inhemska följderna ändå ganska måttliga, jämfört med vad man kunde befara. Det märks också när de ekonomiska beslutsfattarna nu avhörs med sina bedömningar och beslut.
Riksbanken har just kommit med ett räntebesked som innebär att styrräntan ska ligga kvar på 2,0 procent, åtminstone till senare delen av september. Det verkar rimligt, såtillvida att man knappast bör göra en räntesänkning när inflationen är uppe i tre procent – alltså en procentenhet över inflationsmålet.
Men hoppet finns ändå att inflationen dämpas inom den närmaste månaden, så att styrräntan kan sänkas igen. Det innebär ingen dundermedicin, men skulle ändå ge behövlig stimulans för både hushållens köplust och företagens investeringar.
Regeringen släppte på onsdagen också litet på förlåten när det gäller höstens statsbudget som ska läggas fram om drygt en månad. Finansminister Elisabeth Svantesson räknar nu med en snabbare tillväxt i Sveriges ekonomi under valåret 2026, då BNP spås ökad med 3,0 procent och arbetslösheten ska börja röra sig nedåt.
Däremot väntar hon till regeringens Harpsundsmöte i nästa vecka med att släppa beräkningen av budgetutrymme för reformer inför valåret. Men mycket tyder på att man kommer att ta i ordentligt, både för att få fart på ekonomin och för att kunna visa att utlovade reformer blir genomförda före valet.
Första hälften av 2020-talet har varit ekonomiskt ganska svaga, både för världen och Sverige.
Frågan blir nu om 2026 kommer att markera en vändpunkt. Det kan verka tveksamt, så länge flera av de djupare orsakerna till inbromsningen i ekonomin inte ser ut att försvinna. Men i Sverige blir det kanske ändå början på en återhämtning, även om 2027 ser ut att bli mindre starkt än 2026 – åtminstone i Elisabeth Svantessons kalkyler.
Men räntebeslut och statsbudget i all ära, båda är väsentliga men frågan blir ändå i vilken grad som de avgör utvecklingen för ekonomin. För Sverige blir det minst lika viktigt hur näringslivet utvecklas och kan stärka sin konkurrenskraft. På arbetsmarknaden avgörs mycket av om det finns tillräckligt med kompetens, bland annat genom att skola och högre utbildning kan koppas till de framtida jobben. Och så kan man fortsätta på flera områden.
Sverige, liksom många andra länder, saknar en tydlig tillväxtstrategi där politik och ekonomi kan samlas kring gemensamma långsiktiga mål. Frågan om en sådan framtidssatsning diskuteras inte i tillräcklig omfattning. Här finns ett tomrum som med det snaraste behöver fyllas.