Regeringens väldiga stimulanspaket i höstens budget verkar inte ge nämnvärd effekt på ekonomin. Varken tillväxt eller arbetslöshet ser ut att påverkas. Frågan måste då bli vad som är det bakomliggande politiska syftet.
Budgetförslaget för 2022 som just har presenterats av finansminister Magdalena Andersson innehåller nya reformer till ett sammanlagt värde på 74 miljarder kronor. Detta är nästan dubbelt så mycket som det reformutrymme på 40 miljarder kronor Konjunkturinstitutet beräknade i augusti.
Magdalena Anderssons motivering är att ekonomin ska få en vitamininjektion efter coronakrisen och att det behövs en ekonomisk politik som stöttar återhämtningen även under nästa år.
Utifrån hennes beskrivning kunde man därför vänta sig att prognoserna för Sveriges ekonomi skulle se högst olika ut, beroende på om de inbegriper regeringens åtgärder eller inte.
Enklast att då jämföra regeringens bedömning i budgeten vad gäller 2022 med Konjunkturinstitutets från augusti. Särskilt mycket annat som förändrar utsikterna inför nästa år har ju inte hänt på en månad.
Men det överraskande är att man inte kan utläsa någon tydlig effekt. När det gäller BNP-tillväxten spår regeringen att den blir 3,5 procent under 2022, när Konjunkturinstitutet tror på 3,6 procent. På båda håll räknar med att arbetslösheten under nästa år ska bli 7,7 procent.
Inte heller andra måttstockar på ekonomin skiljer sig särskilt mycket. Märkligt nog räknar regeringen med något lägre sysselsättning och inflation än Konjunkturinstitutet, trots de stora stimulansinsatserna.
När Konjunkturinstitutet talar om en sysselsättningsökning på 2,0 procent under 2022, så säger regeringen 1,7 procent. Med inflationen är det på liknande sätt: regeringens prognos på 1,5 procents prisökning under 2022 hamnar något under Konjunkturinstitutets på 1,7 procent.
Den enda verkligt stora olikheten gäller de offentliga finanserna, där regeringen räknar med ett underskott på -0,7 procent av BNP under 2022. Konjunkturinstitutet har då redan lagt underskottet på 0,3 procent av BNP.
Förklaringen tycks vara att regeringen inte har gjort något verkligt försök att beräkna effekterna av stimulanspaketet på Sveriges ekonomi i stort. Man presenterar siffror som inte är avpassade efter den nya situationen och nöjer sig i övrigt med rena gissningar. Den ekonomiska politiken famlar sig fram, på tunt underlag.
Men då handlar det inte längre om prognoser, utan ett val mellan två ekonomisk-politiska alternativ där regeringen och Konjunkturinstitutet står för var sin linje. Resonemangen bakom detta ser litet olika ut:
Konjunkturinstitutet är en statlig myndighet som enligt sin instruktion bland annat ska analysera den förda finanspolitikens effekter med särskild tonvikt på hur de offentliga finanserna förhåller sig till budget- och finanspolitiska mål.
Till dessa mål hör överskottsmålet, som säger att de offentliga finanserna ska visa ett överskott på 0,3 procent av BNP, sett över en konjunkturcykel. Stora avvikelser från överskottsmålet kan godtas vid en djup kris, såsom under åren 2020-2021, men när ekonomin har återhämtat sig ska de offentliga finanserna tillbaka mot överskott.
Magdalena Andersson har tidigare försökt ändra överskottsmålet och få till stånd ett balansmål på 0,0 procent av BNP, men inte fått gehör för detta i riksdagen. Hon har dock rimliga skäl för sin uppfattning, i ett läge där Sverige redan har etablerat starka offentliga finanser.
Men vad finansministern nu hävdar är att det finns ett kvardröjande behov av att stötta återhämtningen i ekonomin och att detta skulle motivera ett offentligt underskott även under 2022. Man skulle då vänta sig att ett stimulanspaket av den stora omfattning som hon nu föreslår skulle ge kraftfull effekt. Detta ser det dock inte alls ut att göra.
Vad kan då vara skälet till hennes och regeringens hållning?
Det är lätt att börja spekulera kring regeringens svårigheter att, sedan januariavtalet har spruckit, få riksdagens stöd för sitt budgetförslag. Om både Centerpartiet och Vänsterpartiet ska förmås att ställa sig bakom budgeten, så kommer det att kosta åtskilligt. Det talar för ett mer vidlyftigt reformutrymme.
De två regeringspartierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, har också behov av en expansiv budget inför valåret 2022. Även om effekterna på ekonomin inte blir påtagliga, ger det ändå möjlighet att visa upp en lista på genomförda reformåtgärder och att komma med kostsamma vallöften. Ekonomin ser ju att klara allt.
Risken för allvarlig kritik från oppositionen är samtidigt ganska liten. När det pågår en kamp om regeringsmakten brukar politiska partier inte driva krav på en stramare ekonomisk politik. Mycket mer tacksamt är att istället komma med överbud, oavsett om det gäller utökade offentliga utgifter eller större skattesänkningar.
Insikten om att politik ofta fungerar på det sättet är ett av skälen till att Sverige har ett finanspolitiskt ramverk. Det har länge tjänat oss väl, men tycks nu vara under snabb avveckling.