Riksbanken förlorar makten när regeringen vill bestämma allt

 

Svenska regeringen vill driva igenom en ny riksbankslag. Propositionen är lagd, men det är osäkert om oppositionen är med på förslagen. Klart är däremot att Riksbanken tappar inflytande och står svagare inför nya ekonomiska kriser.

Normalt sett skulle en ny riksbankslag vara en stor fråga. Arbetet började i en parlamentarisk kommitté som började långt före pandemikrisen. Samtliga partier har varit i den utredningen, men har också fått se hur Riksbanken därefter fick vara med om att rädda den svenska ekonomin.

Den saken märks dock knappast just nu. Finansmarknadsminister Åsa Lindhagen (MP) har smugit ut med förslaget just när Socialdemokraterna ska börja sin partikongress. Däremot har hon hållit presskonferens för att presentera regeringens beslut om Katarina Ekholm som ny riksgäldsdirektör. Det är tydligt att finansmarknadsministern anser att den ena frågan är mycket större än den andra.

Men i den nya riksbankslagen finns mycket som behöver förklaras. Det gäller särskilt efter de senaste årens händelser där Riksbanken har gått mycket långt i stimulanser av ekonomin, bland annat genom att köpa obligationer på andrahandsmarknader.

Sedan tidigare hade Riksbanken en mycket låg reporänta, först på minustal och sedan på nollnivå. Utrymmet för räntesänkningar var därför mycket begränsat och uppfattades av många ekonomer som närmast obefintligt.

Riksbanken hade i det läget börjat köpa statspapper för att på den vägen kunna påverka marknadsräntorna. När det gäller statspapper gick ökningen ganska snabbt och det dröjde inte särskilt länge innan omkring hälften av alla svenska statsobligationer och statskammarväxlar hade hamnat i Riksbankens händer.

Mycket längre kunde dock Riksbanken inte gå, eftersom penningmarknaden började fungera sämre. AP-fonder, försäkringsbolag och många andra började klaga över att deras behov av statspapper inte längre kunde tillgodoses. Därför blev Riksbanken tvungen att söka andra vägar.

Efter viss tvekan började Riksbanken då att köpa i första hand bostadspapper. Men där fanns en stor marknad som staten kunde stöda, med kapital till både flerfamiljsbostäder och egnahem.

Även andra obligationsmarknader öppnades, utan att de hade samma stor omfattning. Men Riksbanken köpte också kommunobligationer vilket inte ifrågasattes. Mer tveksamt blev det dock när man gick vidare genom att köpa företagsobligationer, särskilt som det rörde sig om en mindre utvecklad marknad.

Där har dock Riksbanken hittills inte köpt för mer än tio miljarder kronor, med argumentet från riksbankschefen Stefan Ingves att man behövde lära sig hur denna marknad fungerar.

Detta resonemang kunde ifrågasättas, men regeringen stannar nu inte alls vid detta. I den just lagda propositionen förbjuds Riksbanken att köpa allt annat än statspapper, annat än vid speciella situationer då det råder ”synnerligen skäl”.

Det skulle därmed vara slut med alla köp av bostadsobligationer, kommunobligationer och andra räntepapper. I verkligheten kan man inte plötsligt hoppa in på dessa obligationspapper, utan att först etablera sig.

Genom propositionen skulle Riksbanken förlora sina möjligheter att agera, eftersom reporäntan för tillfället inte kan ändras och statspappersmarknaden är fullinvesterad. Penningpolitiken har därmed förlorat sin betydelse.

Regeringen är givetvis medveten om detta och vill ta över makten. I fortsättningen ska hela styrningen av ekonomin gå genom finanspolitiken, alltså från finansdepartementet. Beslutet ska sedan tas av riksdagen, som får säga till ja eller nej till regeringens förslag.

Makten koncentreras till finansdepartementet, medan Riksbanken tappar sitt inflytande – åtminstone under några år framåt. Men det betyder också att det politiska inflytandet blir starkare än på länge, medan finansmarknaderna tappar i betydelse.

Politiskt borde detta oroa hela oppositionen. Där kan man ju märka hur riksdagens inverkan på ekonomin försvagas, ända tills det någon gång blir ett byte vid makten. Man kan också känna behovet av Riksbanken som en stärsta fall vara berett att hamna på EU:s svarta lista, tillsammans med länder som Polen och Ungern.abiliserande kraft, även om man inte alltid gillar dess beslut.

Även Europeiska centralbanken, ECB, kan väntas klaga, eftersom den svenska regeringen tycks strunta i sina internationella förpliktelser. Sverige ingår i den europeiska valutaunionen, även om vi inte har tagit steget in i euron. Då går det inte att köra över ECB, på det sätt som regeringen är beredd att göra med svenska Riksbanken.

Den nya riksbankslagen kan bli mer än en svensk fråga. Sverige får i värsta fall vara berett att hamna på EU:s svarta lista, tillsammans med länder som Polen och Ungern.