Riksbanken utökar sina köp av värdepapper för att dämpa följderna av coronapandemin. Problemen lindras på kort sikt, men ekonomin blir mer sårbar i ett längre perspektiv. Hur ska vägen till en mer normal situation se ut?
De ekonomiska utsikterna har försämrats väsentligt under den senaste tiden, sedan coronapandemin kom in i en andra våg. Nu pågår sannolikt ett nytt BNP-fall, inte lika djupt som i våras – men ändå mycket kännbart för handeln och delar av tjänstesektorn.
När man jämför den pågående nedgången med bokstäver ligger det nu närmast ett W, inte ett V eller ens ett U. Innebörden är att ekonomin kommer repa sig, men att vi innan dess ska igenom ännu ett bottenläge.
Hur långvarigt detta blir är ännu svårt att säga, men man måste nog räkna med att återhämtningen dröjer till en bit in på nästa år då smittspridningen har passerat sin kulmen. Risk för bakslag – vad gäller både pandemin och ekonomin – finns då ändå kvar, eftersom det dröjer längre än så innan ett verkningsfullt vaccin kan stabilisera läget.
Därför är det begripligt att Riksbanken vill utöka sina insatser. Det gäller att dämpa den ekonomiska nedgången, men också att förhindra uppkomsten av en finanskris. Nu sker det genom att man aviserar ytterligare köp av obligationer och andra värdepapper, i en ökad takt under nästa år.
Tanken är Riksbanken ska både bidra till att det finns gott om likviditet i ekonomin och att marknadsräntorna kan hållas nere. Eller med andra ord: det ska gå lätt att låna och dessutom vara billigt.
Beslutet, som är mer långtgående än väntat, innebär att ramen för Riksbanken nettoköp av värdepapper under 2021 höjs med 200 miljarder kronor. Det är en kraftig ökning, där tyngdpunkten dessutom läggs på nästa års första kvartal.
Vad som ska köpas är främst bostadsobligationer, men även kommun- och stats- och företagsobligationer. Dessutom ska Riksbanken nu kunna köpa statsskuldsväxlar och företagscertifikat som används för kortfristig upplåning.
Nytt är också att Riksbanken inför ett klimatkrav där en del av köpen ska gälla gröna obligationer. De företagsobligationer som köps måste fortsättningsvis komma från företag som lever upp till fastställda hållbarhetsnormer.
Med allt detta ligger Riksbanken steget före Europeiska centralbanken, ECB, som håller penningpolitiskt möte den 10 december och då väntas komma med långtgående åtgärder. Situationen i euroområdet är ju ännu mer ansträngd, både beträffande smittspridningen och ekonomin, än hittills i Sverige.
Om Riksbanken inte hade tagit i ordentligt nu, kunde man ha tvingats sätta in ett extramöte strax före jul för att matcha vad ECB har kommit med. Vid nästa ordinarie beslutstillfälle, som ligger i februari nästa år, hade det varit alldeles för sent.
Ändå blir frågan om det som nu har bestämts av Riksbanken ska visa sig tillräckligt. Än en gång valde man att låta reporäntan ligga kvar på 0,0 procent och avstod alltså från att återgå till minusränta. Detta kan leda till att kronkursen ytterligare stärks, vilket i så fall får en dämpande verkan på den svenska ekonomin.
I sitt beslut håller Riksbanken visserligen öppet för en kommande sänkning av reporäntan. Men det gäller endast i nödfall, såsom om förtroendet för inflationsmålet skulle vara hotat. Minusränta, som var högsta visdom fram till för ett år sedan, vill man numera helst av allt undvika.
Skälet är nog att Riksbanken har blivit orolig för de långsiktiga effekterna. Minusränta betyder att bankerna tvingas betala för att sätta in pengar hos Riksbanken och följden kan bli att dessa försöker vältra över kostnaden på sina kunder.
Faran finns att man som bankkund tvingas betala för att ha pengar på sparkontot. Många skulle i det läget hellre ta ut sina pengar och placera dem på annat sätt, oavsett om det är i kassaskåpet eller madrassen. Det skulle ha flera risker med sig och en av dem är att allmänhetens förtroende för finansiella systemet tar skada.
Sådant är viktigt att tänka på i förväg. Mitt i det akuta skeendet behövs även en blick långt framåt. Riksbanken gör också ett försök genom att i sin penningpolitiska rapport peka på några av de sårbarheter som kan förvärras genom dagens krispolitik.
Vad som där framhålls är, bland annat, att de svenska hushållen är högt skuldsatta och att bankerna har stor utlåning till fastighetssektorn. Man medger också att den expansiva penningpolitiken kan påverka fördelningen av inkomster och förmögenheter, i riktning mot växande skillnader.
Från Riksbankens sida saknas däremot en diskussion om hur återgången till ett mer normalt tillstånd skulle se ut. En viktig fråga är då hur man ska komma ur låsningen till en nollränta, som nu tycks bestå under minst flera år framåt.
Extremt låga räntor leder ofta till stigande priser på aktier, fastigheter och andra tillgångar. Här kan man se hotet att Riksbanken medverkar till blåsa upp finansiella bubblor som förr eller senare spricker, med påföljd att det kan uppstå finanskriser.
Mitt i en akut coronakris är det inte lätt att upprätthålla även det långa perspektivet. Men det är nödvändigt om man inte ska bädda för nya kriser längre fram i tiden.