Riksbanken hävdar sitt oberoende, även med Erik Thedéen som chef. Han går emot två tidigare finansministrar, Allan Larsson (S) och Anders Borg (M), som avrått från höjda räntor. Inflationen ska ner, även om det blir tungt.
Uppmärksamheten har varit stor inför årets första räntebesked från Riksbanken. Här skulle den nye riksbankschefen Erik Thedéen få visa var han står när det gäller räntorna och inflationen, liksom den svaga kronan.
De råd som han getts har mest gå ut på att börja försiktigt. Både LO:s och Svenskt Näringslivs chefsekonomer, Laura Hartman och Sven-Olov Daunfeldt, har förklarat att det inte behövs fler räntehöjningar.
Där har de haft medhåll av tidigare finansministrarna Allan Larsson (S) och Anders Borg (M), även om den senare av dem sagt att en sista höjning kan godtas – men inte fler än så.
Bland bankekonomer och forskare som ofta uttalar sig har rösterna däremot gått åt mer olika håll. I tidningen Dagens Industris återkommande räntepanel var det tre röster för en höjning med 0,25 procentenheter och tre röster för höjning med 0,50 procentenheter. Några kunde också tänka sig ännu en räntehöjning vid nästa tillfälle i april.
Men Riksbankens räntebesked överträffade ändå allihop. Man höjde omedelbart styrräntan med 0,50 procentenheter och klargjorde att det sannolikt blir ytterligare en höjning i april – med 0,25 eller 0,50 procentenheter.
Avgörande blir hur det går med de närmaste månadernas inflationssiffror. Vid fortsatt snabba prisökningar, såsom senast i december, är det nog ingen tvekan att det blir en halv procentenhets höjning igen.
Framtiden därefter är förstås osäker. Men medan många har börjat tala om räntesänkningar redan mot slutet av innevarande år, så hörs inget sådant från Riksbanken. Därifrån har istället nu presenterats en räntebana där man håller fast vid den räntenivå som läggs senare i år, ända fram till början av 2026.
En så lång period med oförändrade styrräntor är givetvis ganska osannolik. Men vad Riksbanken vill visa är nog att det inte går att börja tala om räntesänkningar förrän inflationen har stabiliserats kring målet på 2,0 procent.
Då kommer det dessutom att handla om en ny normalnivå för styrräntan som är högre än tidigare. Sannolikheten för minusräntor eller nollränta, som Sverige tidigare har haft under åtskilliga år, är däremot mycket begränsad.
Verkligheten efter den pågående inflationschocken kommer att se annorlunda ut. I fortsättningen blir man mer vaksam mot prisökningar och vad sådana kan medföra, när det gäller spridningseffekter till ekonomin i stort.
Även om det fortfarande finns bedömare som menar att inflationen enbart beror på energi- och elpriser, så borde det vid det här laget vara uppenbart att priserna stiger snabbt i stora delar av den svenska ekonomin. Maten tillhör de varugrupper som har blivit mycket dyrare och även tjänster har gått upp väsentligt i pris.
Till att börja med har inflationen nått Sverige främst från världsmarknaden, till följd av pandemin och sedan Ukrainakriget. Men även inom Sverige finns inflationsdrivande krafter som framträder när tillfälle ges. Toleransen för höjda priser har ökat vilket många företag utnyttjar.
Vanligt är exempelvis att förpackningarna krymper, så att deras innehåll blir mindre än förut. Sådana förändringar görs inte oplanerat, utan har sedan tidigare förberetts. Konsumenterna har små möjligheter att värja sig, särskilt när det gäller varor som ingår i de ofta återkommande inköpen.
Faran finns att inflationen börjar tolereras, åtminstone om den kommer ner till lägre nivåer än nu. Det är lätt att vänja sig vid stigande priser, särskilt om även lönerna skulle börja följa med uppåt. I Sverige hade vi länge en sådan situation, ända tills Riksbanken inte längre klarade att försvara kronkursen för drygt 30 år sedan.
Inflationsmålet på 2,0 procent har därefter varit ett fungerande riktmärke, inte varje enskilt år – men däremot sett över en längre period. Riksbankens uppgift måste vara att envetet försvara detta mål och allt tyder nu på att den nya direktionen under Erik Thedéens ledning tar på sig den uppgiften.
Hotet om en lågkonjunktur finns för närvarande och ska tas på allvar. En viss uppgång i arbetslösheten kommer knappast kunna att undgås under det närmaste året. Men detta rör sig om återkommande cykler i ekonomin, medan kampen mot inflationen behöver vara mer uthållig och långsiktig.
Den nya Riksbankslagen, som trädde i kraft vid årsskiftet, innebär att relationen mellan Riksbanken och dess uppdragsgivare i riksdagen har getts en modernare form. Stefan Ingves visade ogillande av den nya lagen, medan Erik Thedéen nu har markerat en mer positiv attityd.
Grunden finns nu för ett konstruktivt samarbete mellan Riksbanken och politikerna, både i riksdagens finansutskott och i regeringen. Det kommer att behövas om kampen mot inflationen ska kunna föras till ett lyckligt slut.