Just nu är behovet större än någonsin av en ekonomisk strategi för Sverige bortom coronakrisen. Regeringens vårbudget borde vara rätta tillfället. Men vad som ges där är inga framtidsplaner, utan bara förlängda krisåtgärder.
Coronakrisen pågår ännu och riskerar att förlängas av osäkra vaccinleveranser. Därför är det nödvändigt med förlängda krisåtgärder, särskilt som de nuvarande åtgärderna snart löper ut. Regeringens vårbudget är den lämpliga platsen, hellre än att regeringen gång på gång lägger fram nya ändringsbudgetar.
Inför sommaren och hösten behövs också förstärkta insatser för att hjälpa ungdomar och utrikes födda till studier och arbete. Vårbudgeten är det rätta stället även för sådant, särskilt som arbetslösheten är särskilt hög i dessa grupper. För dem står många av de jobb som tidigare fanns inom exempelvis restauranger och kaféer inte längre till buds.
Allt detta kostar mycket pengar, men måste få göra det. Det är för sådana krissituationer som det är bra att ha ordentliga buffertar i de offentliga finanserna. Sverige har betydligt bättre råd än många andra länder att hålla ekonomin i gång med hjälp av expansiv finanspolitik, där staten tillfälligt låter sin budget gå med stora underskott.
Så långt är det helt i sin ordning med den vårändringsbudget för 2021 som regeringen nu lägger fram. Man kunde dock ha önskat en omprövning av sådana krisåtgärder som inte har fungerat väl, såsom delar av företagsstödet. Detta har utnyttjats betydligt mindre än väntat, bland annat beroende på reglernas krångliga utformning och en långsam myndighetshandläggning.
Svårare att urskilja i regeringens vårbudget är dock att Sveriges ekonomi håller på att resa sig ur krisen. Det pekar uppåt för industrin och exporten, även det går trögare för tjänstesektorn och hemmamarknaden. Men på det hela taget är utsikterna för 2021 betydligt ljusare än de var under krisåret 2020.
Många problem finns förvisso kvar och måste hanteras. Men det borde också vara dags att lyfta blicken och diskutera hur det ska gå med ekonomin, både på global och svensk nivå, efter coronakrisen.
Detta perspektiv saknas dock i regeringens vårbudget. Orsaken kan vara att man har varit så upptagen av den akuta krisen att krafterna inte räckt till att tänka längre. Det kan också finnas en taktisk idé om man ska avvakta tills valåret 2022 rycker närmare.
Men oavsett orsaken så uppstår det ett tomrum, där regeringen släpper initiativet till andra. Mycket talar ju för att ekonomin inte kommer att vara likadan efter coronakrisen som den var dessförinnan. I det läget kan rimligtvis inte den ekonomiska politiken förbli oförändrad.
Till det mest tydliga hör hur krisen har påskyndat sådana förändringar som redan tidigare pågick. Automatiseringen och digitaliseringen har tagit stora kliv framåt, vilket betyder att många av de försvunna jobben inte återvänder.
Den växande e-handeln utsätter traditionell butikshandel för allt hårdare konkurrens. Det ökade distansarbetet har nog, åtminstone delvis, kommit för att stanna. Det betyder att många verksamheter i stadskärnorna riskerar att tappa kunder, vilket också leder till färre jobb där.
Ekonomin står troligtvis inför stora strukturförändringar som behöver mötas med aktiva åtgärder. Syftet ska inte vara att sätta hinder i vägen, men däremot att göra människor redo för en arbetsmarknad med stigande utbildnings- och kompetenskrav. Faran är ändå att det uppstår en högre långtidsarbetslöshet som det krävs stora offentliga insatser för att avhjälpa.
Utbildningspolitik, arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, näringspolitik och en rad andra av regeringens ansvarsområden kommer att behöva inriktas på dessa frågeställningar. Uppgiften att skapa en samlad ekonomisk strategi måste då i första hand ligga på statsministern, även om finansministern också har en central roll.
Detta gäller i ännu högre grad ett annat problemområde som har kommit i fokus genom krisen: välfärden för de äldre. Efter det senaste årets tillkortakommanden inser nog de flesta att det krävs stora insatser för att höja kvaliteten.
Sådant är dock inte gjort i handvändning eftersom det är svårt att rekrytera utbildad personal. Delvis handlar det om pengar, men också om mycket annat som kan göra vårdutbildningar och -yrken mer attraktiva. Även här fordras det ett bredare grepp, som förutom regeringen, måste inbegripa regioner, kommuner och privata aktörer, liksom fackliga organisationer. Det yttersta ansvaret vilar återigen på statsministern.
Klimatfrågan låter samtidigt inte vänta på sig, även om den stått i bakgrunden under coronakrisen. Även här kommer det att krävas ett långsiktigt perspektiv, i synnerhet som många av de klimatinriktade investeringar som sker i industrin innebär ett kraftigt ökat elbehov. Också där har regeringen en nyckelroll, men ger inte behövliga besked.
Listan på framtidsfrågor av ekonomiskt slag kan utan svårighet göras ännu längre. Men det som här har framförts borde räcka för att visa på behovet av att regeringen lyfter blicken från den akuta krishanteringen och även tar sig an de mer långsiktiga problemen.
Tidigare var tanken att regeringens ekonomiska vårproposition – kallad vårbudgeten – skulle ägnas åt just strategifrågor, i stället för åt enbart det kortsiktiga. Nu har det istället blivit tvärtom, vilken ingen egentligen har att vinna på.