Riksbanken höjer inte styrräntan, trots att inflationen överskrider målet på två procent. Det är klokt eftersom konjunkturen är svag och arbetslösheten ligger på ungefär tio procent. Men risk finns för räntehöjningar senare i år, om den internationella oron driver upp priserna mer varaktigt.
Det nya beslutet från Riksbanken innebär att raden med räntesänkningar från 4,0 procent till 2,25 procent, som har pågått sedan maj förra år, åtminstone tillfälligt upphör. Det var allmänt väntat, med tanke på att inflationen hade börjat stiga vid inledningen av året.
Men på förhand verkade det inte heller som om det skulle bli en räntehöjning, redan vid denna tidpunkt. Snarare skulle Riksbanken hänvisa till övergående faktorer, såsom att inflationsmåttet ändrades vid årsskiftet, och sedan hoppas på en återgång till lägre inflation under de närmaste månaderna.
Nu valde Riksbanken att lägga ut en oförändrad räntebana på 2,25 procent ända fram till början av 2028. Men samtidigt förklarade riksbankschefen Erik Thedéen att det mycket väl kan bli räntejusteringar, fastän han ännu inte vet i vilken riktning. Både höjningar och sänkningar är tänkbara och vilkendera det ska bli får visa sig längre fram.
Osäkerheten är mycket stor, framför allt i omvärlden, och Riksbanken kan inte på förhand avgöra åt vilket håll som inflationen ska gå. Det beror till stor del på att det är politiska, snarare än ekonomiska, krafter som styr. Besluten ligger hos Donald Trump och Vladimir Putin, som härskar över krig och fred utifrån egna strategier som andra länder inte kan påverka.
Därför gör Riksbanken ingen egentlig ränteprognos utan konstaterar att nästa steg kan bli en höjning eller en sänkning, även om beslutet också vid kommande direktionsmöte kan bli att styrräntan hålls oförändrad.
Penningpolitiken blir kortsiktig och beroende av vad som under den närmaste tiden kan väntas när det gäller inflationen, liksom kronkursen och marknadsräntorna. Besluten får avgöras av vad som behövs för att försvara inflationsmålet, liksom att upprätthålla stabilitet. I detta har Riksbanken en viktig roll, men den blir inte särskilt framåtblickande.
Initiativet i den ekonomiska politiken övergår i stället till regeringen som får använda sin finanspolitik. Det närmaste tillfället blir i mitten av april, då finansminister Elisabeth Svantesson ska lägga fram sin ekonomiska vårproposition med bland annat en ökning av utgifterna för det militära och civila försvaret.
Sverige har fördelen, jämfört med många länder, att de offentliga finanserna är sunda. Statens budget är stark och skuldsättningen är låg, vilket ger utrymme för utgiftshöjningar så länge de hålls inom fastställda ramar. Restriktionen, när det gäller exempelvis försvaret, är främst hur man ska anskaffa materiel och hitta tillräckligt med lämplig arbetskraft.
Med finanspolitiken kan statens budget användas för att styra efterfrågan i ekonomin, men det är ingen enkel uppgift. Det är svårt att påverka hushållens konsumtion med hjälp av skatter, liksom att låta tunga investeringar sättas in vid bästa tidpunkt. De stora budgetbesluten tas av riksdagen vid endast några tillfällen varje år, vilket ger begränsad flexibilitet jämfört med Riksbankens relativt täta räntebeslut.
I större utsträckning skulle det behövas ett växelspel mellan penningpolitik och finanspolitik, även om Riksbanken respektive regeringen får ta ansvaret för sitt eget område. Det skulle gå att hitta samarbetsformer där man kan tala med varandra för att gemensamt åstadkomma bättre resultat. Så är det redan när det gäller finansiell stabilitet och liknande kunde tänkas i fråga om investeringar i energi, infrastruktur och bostäder.
Problemet är att ingen tar några stora steg när det gäller ekonomins strukturfrågor. Riksbanken har inte det uppdraget och regeringen undviker konsekvent svåra frågor. Inte heller fungerar samspelet mellan staten och regioner/kommuner. Näringslivet har, trots sin breda kompetens, ofta svårt att hitta en accepterad roll när det gäller välfärdstjänster.
Vem tar då ansvaret för Sverige? Regeringen har huvudrollen men behöver bistånd från andra. I så fall kunde det vara Riksbanken, till exempel när det gäller betalningssystemen. På andra områden finns andra mer lämpliga aktörer. Men fler borde få medverka och ta en del ansvaret.