Sverige har en stor brist på arbetskraft. Det gäller särskilt inom industrin, både bland ingenjörer och olika slags specialister. För tillfälligt hindras utvecklingen av svenska näringslivet, samtidigt som det finns många arbetslösa som skulle behöva hitta nya arbeten.
Industrins ekonomiska råd, som i år består i av tre forskare under ledning av professorn Ola Bergström vid Göteborgs handelshögskola, har i årets rapport lagt tonvikten på Sverige och dess relation till EU. Framför allt handlar det om industrin och dess möjlighet att utvecklas i ett grönt sammanhang.
Perspektivet är framåtsyftat och gäller inte så mycket om krishantering, utan rör sig i stället om kompetensutveckling. Frågan blir hur EU-länderna ska kunna bli mer självförsörjande på strategiska områden som halvledare, där det idag råder kraftig övervikt för asiatiska och amerikanska företag.
I Sverige råder brist på kompetens på sådana områden, med avsaknad på både formell utbildning och kompetensförsörjning inom företagen. Det skulle behövas ett livslångt lärande, liksom minskade regionala skillnader, för att vid behov kunna bygga upp nya företag.
För tillfället är kravet störst i norra Sverige, såsom vid den nya batteritillverkningen i Skellefteå och de kommande koldioxidfria stålfabrikerna i Luleå och Boden. Där handlar det inte enbart om att bygga nya industrier, utan också om att skapa nya samhällen för flera tusentals människor.
Detta är inget som Sverige har gjort på länge. Nu kommer det att behövs nya stora grupper av ingenjörer och olika slags specialister, men också mängder av lärare, sjukvårdspersonal och många fler. Vidare behövs privata tjänster av många slag, allt ifrån butiker till fritidsverksamheter.
Uppgiften är inspirerande, men självfallet också besvärlig. Det gäller att hitta människor som vill ta de nya chanserna och samtidigt skapa möjligheter tillsammans med dem som sedan länge lever i Västerbotten och Norrbotten. Kulturkrockarna kan bli många, även för dem som vill det bästa.
Även resurserna får svårt att räcka, också i förhållande till övriga Sverige. Elproduktionen är störst i norra landet, men ska även räcka till andra delar. Under delar av året räcker inte tillgångarna för alla, på andra sätt än genom stora importbehov. Här finns stora brister, framför allt i infrastrukturen.
Inom EU behövs en grön omställning, med 55 procent lägre energiutnyttjande till 2030 jämfört med läget 1990. Till 2050 ska hela energisystemet göras om till koldioxidneutralt.
Men dessutom ska nu EU göra om sitt energisystem redan från 2023. I fortsättningen ska utsläppsrätter bli dyrare, samtidigt som det införs koldioxidtullar mot utomstående länder. Men sådant tar i praktiken lång tid att genomföra och effekterna dröjer.
För EU blir följden en ökad konkurrens, främst från utomeuropeiska länder. Bilar från andra kontinenter blir till att börja med mindre dyra, tydligast från Asien. Det dröjer längre tid innan klimateffekterna från Kina, Indien och andra asiatiska länder blir lika tydliga, särskilt som deras löner ligger betydligt lägre.
Enligt forskarna i Industrins ekonomiska råd blir slutsatsen ändå att EU gynnas av en global klimatomställning, även om den inte går i takt med andra världsdelar. USA kommer visserligen att gå en väg som sammanfaller med den europeiska, men också präglas av starka egna intressen.
Men samtidigt finns även starka risker. Produkter med hög koldioxidgrad kan importeras från andra världsdelar på ogynnsamma villkor, på sätt som både Europa och hela världen förlorar på. EU-länder har anledning att försöka skydda sig mot detta med tullar.
Sverige tillhör dem som har goda skäl att behålla koldioxidtung tillverkning, hellre än släppa den till andra länder. Det gäller både av klimatskäl, liksom av att minskade marknadsandelar betyder att svenska företag tappar inflytande och förlorar globala värdekedjor.
Det gäller att tänka globalt, inte nationellt. Men det betyder för den skull inte att man alltid ska tänka på andra. Om Sverige hade följt världsmarknadens utveckling under den senaste tioårsperioden hade jordens utsläpp av koldioxid kunnat vara lägre, hävdar forskarna i Industrins ekonomiska råd.
Men ofta ges inte ett litet land den chansen, eftersom det måste välja mellan större sammanhang. Sverige ingår numera i ett europeiskt samarbete, även när dess innehåll inte är exakt vad vi skulle ha önskat. Det kommer att behövas mer av EU:s industripolitik, där vi – hur som helst – hellre bör delta än att ställa oss utanför.