Det tar sin tid innan Sverige på nytt ska välja mellan kronan och euron. Men förr eller senare kan det bli bråttom med beslut och då är viktigt att vara förberedd. Det gäller bland annat värdet på en euro, räknat i kronor.
Hittills dröjer den eurodebatt som man kunde hoppas på, sedan ekonomen Lars Calmfors stora expertutredning blev klar i förra veckan.
De tongivande politikerna hukar, däribland statsminister Ulf Kristersson som föga förpliktande sagt att ”en dag kanske Sverige även är medlem i euron”. Finansminister Elisabeth Svantesson anser att saken inte är stor, även om hon vill ha en allsidig utredning i frågan.
Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson menar för sin del att ”både fördelarna och nackdelarna med euron har stärkts”, sedan Sverige hade sin folkomröstning för mer än 20 år sedan.
Denna försiktighet på ledande håll är inte svår att förstå. Regeringen har ingen gemensam linje, även om Liberalerna vill byta från kronan till euron. Moderaterna och Kristdemokraterna är avvaktande, medan Sverigedemokraterna visar en helt avvisande hållning.
Socialdemokraterna är också splittrade, där tankesmedjan Katalys är starkt emot euron. Liknande gäller röd-gröna samarbetspartner som Vänsterpartiet och Miljöpartiet, medan däremot Centerpartiet rör sig i eurovänlig riktning.
Varken regeringen eller oppositionen kan samla sig och ingen av de ledande politikerna vill visa färg. En orsak är nog att väljaropinionen i eurofrågan är splittrad. Nej-sidan har fortfarande övertag, medan ja-sidan ändå har gått väsentligt framåt.
Utgången av en eventuell folkomröstning är därför ännu mycket osäker, vilket leder till politisk försiktighet. Det hindrar dock inte att eurofrågan ändå kan tvinga sig på, framför allt genom att situationen för icke-euroländer inom EU försämras.
Ett skäl kan vara att gruppen av sådana länder minskas. Det har redan skett genom Brexit, alltså Storbritanniens utträde ur EU, men läget kan också förändras genom att ytterligare länder väljer att övergå till euro. Sveriges position blir i så fall mer känslig än hittills.
En annan anledning är att samarbetet inom eurogruppen fördjupas på ett sätt som påverkar även oss. Det mest aktuella exemplet är de planer som finns på en digital euro vilken kunde ta över mycket av betalningarna mellan euroländerna och Sverige. Följden blir då att svenska företag och hushåll får leva med parallella system för både kronor och euro.
Kostnaderna av detta är ännu svåra att uppskatta. Men kan utgå från att Sverige tappar i konkurrenskraft jämfört med euroländerna.
Intresset från svenska näringslivet av en övergång till euron kan i det läget väntas bli ännu större. Men för företagen kan detta kräva ett ganska högt pris. I Calmfors utredning har förre riksbankschefen Stefan Ingves framfört att bytet av valuta borde kunna ske till en växelkurs på elva kronor mot en euro, alltså det förhållande som råder idag.
Lars Calmfors uttrycker sig litet mer försiktigt om detta, men tar inte med i beräkningen att euroländerna skulle kunna ställa hårda krav på Sverige. Sådana är inte orimliga, med tanke på att kronan har tappat kraftigt i värde mot euron sedan början av 2000-talet. Vid tiden för folkomröstningen 2003 låg värdet på en euro på strax över nio kronor, att jämföra med närmare elva kronor i dag.
Anslutningskursen mellan kronan och euron kan därför bli en känslig fråga. Särskilt angelägna att driva kronan mot en starkare kurs är nog Finland och Tyskland. I dessa länder har man på senare år förlorat i konkurrenskraft, till följd av den svaga kronan. För Sverige är resultatet kluvet: man har vunnit kortsiktiga fördelar, men långsiktigt tappat i produktivitet och strukturomvandling.
Från svensk sida kan man samtidigt känna en oro för finansiella kriser i dagens euroländer, särskilt dem med svaga offentliga finanser som Frankrike och Italien. Faran finns också för bankkriser, av ett slag som vi i Sverige numera är bättre garderade mot. Bankunionen, som utgör en del av valutaunionen, ställer krav på att alla medlemsländer ska delta i stödaktioner vid akuta nödsituationer.
Faran för finansiella kriser i euroländer är dock förmodligen störst under de närmaste åren, alltså redan innan det kan bli aktuellt för Sverige att gå över till euron. Om den svenska anslutningen dröjer, vilket det mesta tyder på, så får de största hoten hanteras av bankunionens nuvarande medlemmar.
Risker finns dock alltid, oavsett vilket val som svenskarna gör beträffande valutan. Men som icke-euroland får Sverige finna sig i att beroendet av euroländerna blir allt större, utan att det åtföljs av ökat inflytande. Denna obalans i fråga om makt blir nog till sist vad som betyder mest för det kommande ställningstagandet till euron.