Finansminister Magdalena Andersson har gått i opposition mot sin egen budget. Hon missar inte ett tillfälle att ta avstånd från budgetens största skatteförslag. Det gäller förstås slopandet av värnskatten.
Alla vet att detta inte var Socialdemokraterna som krävde att få med i detta i budgeten. Istället var det Liberalernas och i viss mån Centerpartiets bidrag, utifrån vad de hade drivit igenom i Januariavtalet tidigare i år. Där görs det helt klart att värnskatten ska avskaffas vid nästa årsskifte.
Socialdemokraterna har tvingats till denna eftergift för att kunna behålla regeringsmakten. Men när det är det dags att leverera uppstår ändå ett missnöje som Magdalena Andersson försöker möta genom att till hälften instämma. Men finns det egentligen så mycket att klaga över?
Vid skattereformen 1990 var grundidén ”häften kvar”. Socialdemokrater och Folkpartister (numera Liberaler) som stod bakom reformen var överens om att sänka marginalskatterna så att den högsta nivån skulle ligga kring 50 procent. Mer än så skulle ingen behöva betala, ens för de allra högsta inkomsterna.
Men idag är den högsta marginalskatten väsentligt högre. Det beror både på värnskatten, som lägger ytterligare fem procentenheter ovanpå den statliga inkomstskatten, och på att kommunalskatterna har höjts. Dessutom har det införts en avtrappning av jobbskatteavdraget när det gäller högre inkomster. Följden blir en marginalskatt som i många fall går upp mot 60 procent, beroende på var i landet man bor.
Så långt rör det sig om den synliga skatten. Men ovanpå det läggs socialavgifter på lönen som arbetsgivarna ska betala. Delvis motsvaras dessa avgifter av förmåner, såsom sjukförsäkring och pension. Detta gäller dock inte för högre inkomster, utan där rör det sig om en osynlig skatt – utöver den redan höga marginalskatten.
Därmed uppstår mycket höga marginaleffekter, på närmare 70 procent. Personer med högre inkomster får inte behålla hälften, utan på sin höjd en tredjedel av vad som ligger på toppen.
När värnskatten infördes 1995 var det klart utsagt att den skulle vara tillfällig. Syftet var att personer med höga inkomster skulle bidra mer än andra till budgetsaneringen efter 1990-talskrisen. Men trots vad som då sades har den permanentats, på ett sätt som går emot principerna för det nuvarande skattesystemet.
Numera innebär detta att Sverige, när det gäller månadsinkomster från nivån kring 61 000 kronor och uppåt, har OECD-ländernas högsta marginalskatter.
Bland ekonomer är det en utbredd uppfattning, grundad på omfattande forskning, att höga marginalskatter av detta slag har skadliga effekter på ekonomin. Värnskatten anses dessutom, åtminstone på lång sikt, inte ge några egentliga inkomster till staten. Det beror på att viljan att arbeta blir lägre, särskilt när det gäller mer krävande uppgifter. Fritid kommer istället att värderas högre.
Detta kan utläsas även i regeringens budget, även om man förklarar att det rör sig om effekter som blir märkbara på lång sikt. I det korta perspektivet som budgeten omfattar beräknas däremot slopandet av värnskatten medföra ett bortfall i statsinkomster på strax över sex miljarder kronor. Det är en stor post som tar ungefär en fjärdedel av hela reformutrymmet.
Man kan förstå att finansministern grämer sig över detta, men för henne är det priset för att få fortsätta regera. Samma gäller för hennes parti där innehavet av regeringsmakten värderas mycket högt. Annars kunde ju statsminister Stefan Löfven lämna sin post, med hänvisning till att han kan inte stå för den regeringspolitik han tvingas föra.
Något sådant tycks dock inte vara aktuellt, utan istället pågår detta spel där finansministern går i opposition mot sin egen budget. Som ekonom gör hon det, rimligtvis, mot bättre vetande. Det gäller inte enbart att slopandet av värnskatten i längden kan bli självfinansierande – och då alltså innebär någon verklig kostnad för staten. Men inte heller från fördelningssynpunkt finns skäl till särskilt starka invändningar.
Sverige har förvisso fått ökade inkomst- och förmögenhetsskillnader under de senaste decennierna, utan att värnskatten har kunnat hindra det. Men det beror i hög grad på att de växande klyftorna gäller inkomster av kapital, snarare än av arbete. Medan inkomstskatterna skärpts, har kapitalskatterna lättats.
De höga marginalskatterna för högre inkomsttagare är ett av skälen till att högskoleutbildning lönar sig relativt dåligt. I Sverige ligger den så kallade utbildningspremien på endast sju-åtta procent, vilket är bland de lägsta nivåerna inom EU. Eftersom detta visar ett genomsnitt kan utbildning i åtskilliga fall vara en förlustaffär.
Kapitalinkomster beskattas däremot relativt lågt. Tydligast syns detta genom fastighetsskatten har avskaffats och ersatts med en fastighetsavgift som är låg för dem med dyra bostäder. Inga politiska planer finns att ändra på detta, trots att det är svårt att hitta någon annan skatt som i så hög grad gynnar en stor grupp av redan välbeställda.
Även en del andra kapitalskatter har sänkts och vissa, såsom arvsskatten och förmögenhetsskatten, har helt tagits bort. Detta är dock inte så enkelt att ta tillbaka, eftersom kapital i många fall är flyktigt och med lätthet kan plockas ut ur landet. För Sverige kan höga kapitalskatter därför vara en dålig affär.
Men fastigheter går knappast att flytta, utan de beskattas där de faktiskt finns. Skadan på samhällsekonomin av en fastighetsskatt är närmast obefintlig, om den införs på ett väl avvägt sätt. För politiker som vill minska de ekonomiska klyftorna – och det gäller väl betydligt fler än finansministern – så är det bara att sätta igång.