Vad är det som saknas? Den frågan är ofta viktigast när man läser regeringens utläggningar om den ekonomiska politiken. Det väsentliga står mellan raderna.
Så var det nyligen i regeringsförklaringen med den omfattande skattereform som regeringen och dess samarbetspartier hade gjort upp om i Januariavtalet. Där har meningsskillnaderna tydligen varit så stora att reformen tills vidare är lagt på is. Man har inte ens kunnat enas om direktiven till de utredningar som skulle behöva tillsättas.
Bäst då att hålla tyst om alltihopa, tycks regeringen mena. I stället för att säga något om skattereformen där arbetet borde satt igång vid det här laget, väljer man att tala om allt möjligt annat. Förhoppningen verkar vara att allt ska glömmas.
I regeringens budgetförslag som nu har presenterats gäller liknande om målet att Sverige ha EU-ländernas lägsta arbetslöshet till 2020. Tidigare var detta som ett mantra för statsminister Stefan Löfven. Nu är det istället helt försvunnet ur budgeten.
Den orsak som regeringsföreträdare anger när de tillfrågas är att andra partier har ställt till det. Först var det att M/KD-budgeten antogs av riksdagen i slutet av förra året, när Sverige ännu inte hade fått en fungerande regering. Sedan kom Januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna, vilket nu också anges som ett hinder.
Men det räcker med en titt på den senaste statistiken från Eurostat för att inse vad det handlar om. I juli 2019 hade Sverige en arbetslöshet på 7,2 procent, medan Tjeckien som hade de lägsta siffrorna låg på 2,1 procent. Avståndet är så stort att det omöjligen hade kunnat överbryggas på den korta tid som återstår till 2020.
Detta kan inte enbart bero vad som har hänt i svensk politik under det senaste året, efter valet 2018. Ändå sedan målet sattes av upp av Stefan Löfven för mer än fem år sedan har det varit mycket avlägset att nå dit. Tjeckien har hela tiden haft en mycket lägre arbetslöshet än Sverige, men det gäller också Nederländerna och Tyskland.
Man kan invända att Sverige har en högre sysselsättningsgrad än dessa länder och att det måttet är mer relevant än arbetslösheten som är svår att jämföra mellan länderna. Javisst, det är rätt – men så var målet inte formulerat!
Egentligen var arbetslöshetsmålet feltänkt redan från början. Det byggde ju inte endast på att Sverige skulle lyckas bekämpa arbetslöshet, utan också på att andra länder skulle misslyckas med detta. Svenska framgångar skulle jämföras med andra motgångar, på ett ganska osympatiskt sätt.
Nu står det helt klart att detta inte fungerar. I Sverige stiger arbetslösheten, enligt nya siffror från SCB, och under augusti var den uppe i 7,1 procent, mot 6,1 procent samma tid förra året. Sysselsättningsgraden har samtidigt sjunkit till 68,3 procent, att jämföra 69,2 procent under augusti i fjol.
Därför verkar det osannolikt att prognosen i regeringens budget, där arbetslösheten anges till 6,3 procent under 2019 och 6,4 procent under 2020, ska uppfyllas.
En försämring på arbetsmarknaden kan komma även i andra EU-länder, men i Sverige har den varit snabbare. Här har också konjunkturnedgången kommit fortare än på många andra håll. Sveriges BNP har ökat så svagt under första halvåret 2019 att det även är svårt att tro att regeringens tillväxtprognos på 1,4 procents BNP-ökning under bägge åren ska hålla. Många andra bedömare har också lagt sina prognoser betydligt lägre.
Regeringen ska inte lastas för att konjunkturen viker, men stigande arbetslöshet och stagnerande tillväxt kan ändå bli ett stort problem. Det arbetsmarknadspaket på drygt en miljard kronor som tycks ha lagts in i budgeten på ett sent stadium visar att man är medveten om detta.
Nu är ändå korten lagda, för denna gång. Det behöver inte vara fel att regeringen har lagt fram en budget som finanspolitiskt är relativt neutral, när konjunkturen fortfarande inte är sämre än hittills och det än så länge råder högt resursutnyttjande i ekonomin.
Men om ett halvår kan mycket ha hunnit ändras beträffande konjunkturen. När regeringen ska lägga fram sin vårbudget i april nästa år, kan man vänta sig att denna får en mer expansiv inriktning och att det offentliga överskottet vänds till ett underskott.
Lyckligtvis har Sverige tillräckligt starka offentliga finanser för att klara en sådan omläggning av den ekonomiska politiken. För många andra EU-länder är utgångsläget sämre genom att de redan har hög statsskuld och därför får svårare för dem att möta en lågkonjunktur med aktiva åtgärder.
En svag utveckling i omvärlden är dock till nackdel även för Sverige, där hemmamarknaden inte räcker för att hålla igång ekonomin. Regeringen kan förvisso sätta in åtgärder som dämpar en tillfällig nedgång. Men hur det ska gå för svensk del hänger ändå till stor del på exporten, alltså mindre på regeringens budget – och mer på vad som händer utomlands.
Se även min kommentar om regeringens budget på www.efn.se