Nationalmuseum öppnar äntligen, med en stor Zornutställning. Ett av konstverken där är ”Luftslott” som donerades till museet av Herman Friedländer. Nu är detta porträtt av Emma Zorn tillgängligt för allmänheten.
Jag har tidigare berättat om filantropen Herman Friedländer som skänkte Anders Zorns statyett Morgonbad till Stockholms stad. Den visar en flicka som står på ett näckrosblad och är placerad i den lilla parken framför Rosenbad. Många har sett den, men färre känner till dess ursprung.
Ett porträtt som utförts av Zorn pryder också omslaget på min bok ”Herman Friedländer. En svensk judisk historia” (Medströms Bokförlag). Det föreställer bokens huvudperson Herman Friedländer och beställdes när han 1919 skulle avgå som styrelseordförande i Bulten, ett företag som han hade grundat närmare 50 år tidigare.
Men nu gäller det en annan Zorntavla som visas bland de cirka 200 verk av konstnären som visas i Nationalmuseums utställning. Den heter ”Luftslott” och avbildar hans unga fästmö Emma Lamm, senare känd som Emma Zorn. Hon var släkt med Friedländer som köpte tavlan och senare, genom sitt testamente, skänkte den till Nationalmuseum.
Men ”Luftslott” visas inte så ofta, eftersom det rör sig om en akvarell som är känslig för ljus. Så nu gäller det för intresserade att ta chansen medan utställningen pågår. Att tavlan finns med där beror på att den tillhör Zorns främsta verk från hans yngre år, han var en konstnärligt mogen 25-åring när den målades.
Som sentida ättling till Herman Friedländer är jag tacksam över att han skänkte bort sin konstsamling, där Zorns ”Luftslott” ingick, istället för att den skulle ha hamnat hos någon arvinge och senare förmodligen blivit såld till högstbjudande. Det ligger någonting vackert i filantropi, särskilt när den som i detta fall betyder att allmänheten får tillgång till den svenska konstskatten.
Till poängerna hör att Friedländer fattade sitt beslut helt på egen hand. Ingen tvingade eller kunde hindra honom. Åtminstone när det gällde konsten följde han den amerikanske mecenaten Andrew Carnegies sentens att ”den som dör rik, dör utan ära”.
Konstens värde på marknaden kan variera. Vid bouppteckningen efter Friedländer bedömdes hela hans samling – med verk av Zorn, Ernst Josephson, Bruno Liljefors, Carl Larsson och Eugène Jansson vara värd 52 000 kronor, i den tidens penningvärde. Det innebär en spottstyver idag, även om man tar hänsyn till inflationen.
Andra tillgångar, som stannade inom familjen, värderades vid det tillfället betydligt högre. Men dessa smälte ihop under 1920- och 1930-talets kriser, medan konstsamlingen däremot består. Även andra av Friedländers donationer är fortfarande till glädje och nytta i det svenska samhället.
Inom konsten har vi, som nämnts, statyetten Morgonbad utanför Rosenbad (även om den för tillfället är undanställd medan parken rustas upp). Men där finns också ett stipendium för unga konstnärer, inrättat av Herman Friedländer tillsammans med Zorn för att hedra minnet av Carl Larsson. På Konstnärshuset i Stockholm sitter en svit mosaiker från Rom, skänkta av Friedländer.
När det gäller utbildning engagerade sig Friedländer starkt för den då nybildade Handelshögskolan i Stockholm och gjorde stora donationer till utlandsstipendier och modernare lokaler. Fortfarande finns en byggnadsfond inom högskolan som bär hans namn.
För officerare i svenska försvaret finns alltjämt Herman Friedländers militärstipendium för studier i utlandet, inrättat under första världskriget. En stiftelse som ligger under kungliga hovet delar ut stipendiet.
På det sociala området fortlever Stiftelsen Herman Friedländers Ålderdomshem, som under några decennier drev ett eget boende för äldre. Sedan länge är detta avvecklat, men i gengäld ger stiftelsen ett årligt bidrag till Judiska Hemmet i Stockholm – det största tillskott som kommer dit från privat håll.
Donationer kan alltså ha sitt värde, även i ett långt perspektiv. På det finns viktiga samhällsbehov som inte fångas upp i de offentliga budgetarna eller inte ges tillräcklig prioritet. Men om de goda syftena ska kunna upprätthållas gäller det att kapitalet, som i många fall finns fonderat, förvaltas väl.
Där gjorde Friedländer ett misstag när han i sin tids anda föreskrev att gåvorna i hans testamente skulle placeras enbart i räntebärande papper. När inflationen sedan steg och räntorna blev negativa ledde detta till växande underskott. Samtidigt betydde stiftelseformen att de regler som inledningsvis hade fastställts var mycket svåra att få ändrade.
För Stiftelsen Herman Friedländers Ålderdomshem kom räddningen i form av en handlingskraftig politiker, Gunnar Sträng. Han såg till att reglerna ändrades, så att det blev tillåtet att placera i aktier. Sedan dröjde det inte länge förrän de finansiella problemen var ur världen och donationen åter kunde bidra.
Även andra, betydligt större, donationsstiftelser har haft problem med dålig avkastning. Nobelstiftelsen fick för några år sedan sänka prisbeloppen, men dessa har därefter kunnat höjas igen. Även när det handlar om höga syften är grunden ändå att det finns tillräckligt med pengar.