Den 3 november 2020 – om exakt ett år – håller USA presidentval. Demokraternas kandidat som ställs mot Donald Trump heter då med allt större sannolikhet senator Elizabeth Warren. Vad betyder det för ekonomin om hon blir vald?
Presidentvalet blir av många skäl ett av de allra viktigaste i amerikansk historia. Vad det skulle betyda om Donald Trump blir omvald är inte svårt att gissa. Hans snart tre år vid makten har i många stycken inneburit ett brott med mycket av vad USA alltsedan andra världskriget har stått för.
Trump har i stor utsträckning vänt världen och USA:s allierade ryggen. Det gäller på många plan, men inte minst ekonomiskt. Ingen annan president i modern tid har aktivt motarbetat frihandel och medvetet satt igång handelskrig, allt i syfte att dra egna fördelar på andras bekostnad.
Med Trump som president är USA fortfarande en ekonomisk stormakt: den amerikanska ekonomin har gått relativt starkt sedan han valdes för tre år sedan och arbetslösheten är låg. Men detta har uppnåtts med hjälp av ofinansierade skattesänkningar som eldat på i högkonjunktur, liksom med avregleringar som har minskat miljö- och klimatkraven på företag.
Trump har stöttat näringslivet, men han är ingen vän av marknadsekonomi. Som president har han tagit sig rätten att ingripa direkt mot amerikanska företag som inte stöder hans politik, till exempel genom att investera i andra länder än USA. Sina anhängare gynnar däremot utan förbehåll.
Om Donald Trump skulle väljas om så kan man befara att han kommer att gå betydligt längre på den inslagna vägen av maktfullkomligt styre. Det innebär också ett hot mot USA:s institutioner, däribland centralbanken Federal Reserve vars självständighet är hotad. Där har Trump hittills misslyckats med att ta över kontrollen, men ytterligare fyra år vid makten skulle honom ge stora möjligheter.
Elizabeth Warren skiljer sig avsevärt från Trump, både på det politiska och personliga planet. Bland demokraterna står hon ganska långt till vänster, dock utan att vara socialist som Bernie Sanders. Hon vill behålla marknadsekonomin, men med strängare regleringar på många områden. Hennes perspektiv är inte så mycket företagens, utan mer den enskilda medborgarens som – enligt henne – är i behov av mer skydd.
Personligt skiljer hon sig avsevärt från Trump som växte upp i en stormrik företagarfamilj. Warren kommer från arbetarklass och har arbetat sig upp till att bli juridikprofessor vid Harvard, ett av landets elituniversitet. Som jurist är hon strikt i fråga om regler och som politiker är hon en vän av detaljerade program. Hos henne märks inget slumpmässigt eller improviserat, utan allt tycks noga genomtänkt.
Det betyder dock inte att Trump och Warren i allt är varandras motpoler. Politiskt skiljer hon sig givetvis från honom, men är också annorlunda än tidigare demokratiska presidenter som Bill Clinton och Barack Obama. Konfliktlinjerna mellan henne och de republikanska motståndarna skiljer sig delvis mot hur det var förr.
En sådan skillnad gäller handelspolitiken. Elizabeth Warren är ingen frihandlare som obetingat vill ta bort tullar och handelshinder. Tvärtom vill hon använda handeln för att ge USA möjligheter att påverka vad gäller, exempelvis, arbetsmiljö och klimatfrågor. Påtryckningarna mot andra länder kan bli hårda, liksom under Trump, men henne syfte skulle vara ett helt annat.
Ännu en skillnad gäller hållningen mot storföretag. Warren har en betydligt tuffare inställning än andra ledande demokrater och vill bryta upp marknadsdominerande bolag som anses alltför mäktiga. Detta har gjort att hon är i djup konflikt med delar av näringslivet, särskilt banker och it-företag. Det beror också på hennes skattepolitik, med förmögenhetsskatt för superrika som ett huvudnummer.
En annan skillnad är Warrens större förlitan på statlig industripolitik. Indirekt kom den till uttryck när Dani Rodrik – en av hennes främsta anhängare bland ledande ekonomer – för en tid sedan besökte Stockholm som talare vid IVA:s (Ingenjörsvetenskapsakademiens) 100-årsjubileum. Rodrik pläderade då för att staten ska ta en betydligt mer aktiv roll gentemot näringslivet, i syfte att skapa vad han kallade för ”goda jobb”.
Elizabeth Warren skulle kanske inte uttrycka sig exakt likadant som Dani Rodrik. Men det är ingen tvekan om att han artikulerar uppfattningar liknande hennes. Ett val av henne till president skulle leda till mer av statlig styrning och reglering av ekonomin, på ett sätt som kan få betydelse långt utanför USA.
Med Warren ska man alltså inte räkna med allt blir som förr, när USA leddes av demokratiska presidenter. Det blir ingen återgång mot frihandel, även om Warren inte går lika hårt fram som Trump. Finanssektorn kommer att hållas på armlängds avstånd, vilket inte var fallet under Clinton eller Obama. Och staten kommer, som sagt, att ges en mer uttalad roll som pådrivare i ekonomin.
Amerikanska trender brukar få globalt genomslag. Nu finns det betydligt fler ledare än Donald Trump som ge uttryck för aggressiv nationalism och protektionism. Om Elizabeth Warren lyckas bli vald och får sätta sina planer i verket, så kan man räkna med att även hon får efterföljare i andra länder – inte minst i Europa.
Vad det, mer konkret, skulle betyda återstår att se. Men det är ingen överdrift att säga att nästa års amerikanska presidentval blir ett av de allra viktigaste för både USA och världen.