Den politiska uppslutningen kring Riksbanken blir starkare. Över nästan alla partigränser råder enighet om att någon större förändring inte är aktuell. Riksbanksutredningen ställer sig bakom den nuvarande ordningen och anser att endast marginella justeringar är behövliga.
Riksbankskommittén presenterades i fredags, men därefter har det tagit tid att få en överblick. Det hänger samman med att betänkandet är på närmare två tusen sidor och innehåller många olika förslag. Samtidigt är det svårt att urskilja en dominerande linje, utöver att man i allt väsentligt godtar dagens upplägg med en självständig Riksbank som är inriktad på att uppnå ett inflationsmål.
De förslag till förändringar som framförs av utredningen är visserligen ganska många, men inte särskilt fundamentala. De mest uppmärksammade gäller sådant som att antalet ledamöter i Riksbankens direktion ska minskas från sex till fem, att deras mandat i normalfall ska begränsas till två perioder och att riksdagens finansutskott ska ges större resurser för att kunna stärka sin granskning av hur Riksbanken sköter penningpolitiken.
Syftet med dessa förslag kan beskrivas som att begränsa riksbankschefens makt. Men det tar i så fall inte sikte på den nuvarande chefen Stefan Ingves, vars mandatperiod upphör i slutet av 2022. Det är först året därefter som förändringarna som tidigast kan träda i kraft, eftersom det rör sig grundlagsändringar som måste tas genom två beslut med ett mellanliggande val.
Hur stor betydelse som detta verkligen har är svårt att säga. Stefan Ingves efterträdare – oavsett vem det blir – kommer knappast att få hans starka position som grundar sig på lång erfarenhet och stor auktoritet, också internationellt. Även utan utredningsförslagen blir skiftet av riksbankschef, när det slutligen kommer efter Ingves tre mandatperioder, en nystart för Riksbanken.
Utredningens förslag i övrigt syftar mest till preciseringar och uppstramning av nuvarande regler, i form av en ny riksbankslag. En sådan behövs som ersättning för den nuvarande lagen som har 20 år på nacken, särskilt som mycket har hunnit ändras i den ekonomiska miljö där Riksbanken verkar.
Under de senaste två decennierna har ju världen genomgått en snabb globalisering, liksom en djup internationell finanskris. I Sverige har vi upplevt fyra år med minusränta och en brant nedgång i användningen av kontanter. Överallt pågår en omfattande digitalisering och ytterligare stora genombrott för ny teknik.
I utredningens betänkande märks detta till viss del, särskilt genom att man lägger stor tonvikt på säkerhets- och beredskapsfrågor. Kontanthanteringen får också en framskjuten roll, vilket är naturligt eftersom allmänheten i så hög grad berörs av övergången till elektroniska betalningar. Här gäller det främst att stöda de grupper som annars riskerar att ställas utanför.
Men annars måste man nog säga att framtidsperspektiven hos utredningen är ganska begränsade. Mycket överlåts åt Riksbanken som uppmanas att lägga större tonvikt på arbetet med finansiell stabilitet. Men utredningen tar inte upp att ansvaret på detta område är delat mellan Riksbanken och andra myndigheter som Finansinspektionen och Riksgälden, liksom med regeringen (finansdepartementet) – ett samarbete som hittills inte har gått utan gnissel.
När det gäller penningpolitiken berör utredningen inte särskilt att Riksbanken på senare år har haft påtagliga svårigheter att hålla inflationen kring målsatta 2,0 procent. Ännu kan slutet inte skönjas på perioden med låg inflation och därmed även mycket låga räntor, som därmed ser ut att bli långvarig.
Detta kunde ha motiverat en djupare diskussion om inflationsmålets lämpliga utformning, liksom hur strikt som målet ska tillämpas. Riksbanken tvingas ju till svåra avvägningar, särskilt som extremt låga räntor kan medföra hot mot den finansiella stabilitet som man också ska främja. Det medför också problem om det råder låg inflation under en högkonjunktur, såsom under de senaste åren, och Riksbanken då ser sig tvungen att föra en expansiv penningpolitik som ytterligare eldar på konjunkturen.
Men sådan diskussion lyser med sin frånvaro, utöver att Vänsterpartiets företrädare Johan Lönnroth vill kombinera inflationsmålet med ett sysselsättningsmål. Men i utredningen får detta inte gehör från något annat parti, trots att liknande tankar tidigare har framförts från socialdemokratiskt håll. Vad man istället har gjort upp om är att riksdagen ska godkänna Riksbankens inflationsmål, vilket ska ge detta en större tyngd gentemot allmänheten än hittills.
Tydligare kan det knappast framgå att Riksbankskommittén i huvudsak har haft den legitimerande uppgiften att befästa nuvarande ordning med en självständig Riksbank som styr mot ett inflationsmål.
Sådant är inte oväsentligt i en tid där institutioner av detta slag är hotade, tydligast genom Donald Trumps återkommande angrepp mot Federal Reserve. Då har det betydelse att svenska politiker kan enas över partigränserna om ett vaktslående kring Riksbanken.
Faran är dock att detta blir ett hinder för öppet samtal om förändringar som ganska snart behöver komma. Förhoppningsvis används den kommande remissomgången till att bredda diskussionen. Den breda enigheten i Riksbankskommittén betyder inte att sista ordet ännu är sagt.