Italien är nu den största riskfaktorn för Europas och Sveriges ekonomi. Sedan tidigare var de italienska statsfinanserna svaga, banksystemet bräckligt och produktionen stagnerande. Genom Coronavirusets snabba spridning har läget förvärrats och behov kommer att uppstå av hjälp utifrån.
Till det mindre hedervärda som har hänt på senare tid hör att Sverige nekade Italien hjälp med munskydd, med argumentet att vi behöver dem själva. Enligt DN den 3/3 2020 var detta det svar som Myndigheten för samhällsberedskap (MSB) och Socialstyrelsen gav till regeringen, sedan det hade kommit en internationell riktad förfrågan från italienskt håll.
Förhoppningsvis var andra länder mer vidsynta och förstod att förebyggande insatser ska styras dit där behoven är allra störst. Italien har ju genom Coronaviruset hamnat i ett läge som är väsentligt värre än något annat europeiskt land. Det gäller både antalet smittade och döda, men också samhällseffekterna i stort.
En större svensk beredvillighet att dela med sig av skyddsmasker hade förstås inte räckt för att ändra detta. Men Italien kommer, även längre fram, att behöva stöd från omvärlden. Det gäller på många plan, men inte minst beträffande ekonomin som till stor del är lamslagen.
Italien gick in i den nuvarande krisen från ett dåligt utgångsläge. Statsfinanserna var svaga, med en statsskuld som motsvarar cirka 135 procent av landets BNP. Banksystemet var bräckligt, med banker ganska nyligen som har fått räddas av staten. Produktionen visade nolltillväxt, efter flera år av stagnation.
Detta är som situationen såg ut kring det senaste årsskiftet. Men det rör sig om långsiktiga problem: Italien har, till skillnad från flertalet EU-länder, inte hämtat sig ekonomiskt efter finanskrisen 2008-2009 och den påföljande eurokrisen.
Men nu riskerar allt att bli betydligt värre. Ingen vet hur länge som Italien kommer att stå stilla och hittills saknas siffror som visar hur illa det för närvarande står till.
Man kan dock vara ganska säker på att den italienska ekonomin kommer att gå i en recession, där produktion och sysselsättning krymper. Följden blir då också att läget försvåras både för banksystemet och statsfinanserna. De två problemen är nära sammankopplade, eftersom Italiens banker redan sitter med stora innehav av statsobligationer.
En italiensk finanskris kan därför vara under uppsegling. Den kommer i så fall att få internationella återverkningar, i första hand inom Europa. Euroländerna berörs mest, men även Sverige – som har ett omfattande utbyte med Italien – kommer att påverkas.
Finansiellt är de europeiska länderna tätt sammankopplade, vilket gör att kriser mycket snabbt sprider sig. Men detta gäller till stor del även globalt. Italien är ett stort land, vars ekonomi är den tredje största i EU (sedan Storbritannien har lämnat) och den nionde största i världen.
Därför hotar något som kan bli betydligt mer allvarligt än Greklandskrisen. Den gången rörde det sig om ett relativt litet land med vanskött ekonomi, men det räckte för att sätta stora europeiska banker i gungning. Euron hamnade då också under hård press.
Det fordrades stora insatser från EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden för att reda ut situationen. Sättet som de gjorde det på har dessutom blivit hårt kritiserat. I Italiens fall är en upprepning av flera skäl inte tänkbar:
– Storleken på ekonomierna gör stor skillnad. Om det gick att hjälpligt stötta Grekland, så är uppgiften betydligt svårare och mer krävande beträffande Italien.
– Ländernas ställning skiljer sig också. Italien tillhör EU:s kärnländer och kan inte behandlas som ett underordnat lydland, vilket Grekland tvingades stå ut med.
– Tidsfaktorn spelar en viktig roll. Greklandskrisen följde några år efter den globala finanskrisen som mobiliserade alla länder. Nu är viljan att medverka mindre.
Hur en Italienkris ska hanteras är därför en öppen fråga. Men omvärlden kan knappast avstå från att medverka till lösningar, även om det ännu är oklart hur dessa ska se ut.
Inom EU – och särskilt eurogruppen – blir det en fråga om solidaritet med ett hårt drabbat medlemsland. Men egenintresset spelar också stor roll: en djup kris i Italien får så stora internationella återverkningar att den, med alla till buds stående medel, måste stoppas.
Detta kommer på olika sätt att kosta, mest för Italien – men också för andra länder. Men inaktivitet har också ett högt pris, eftersom krisen i så fall riskerar att bli både djupare och mer långvarig. Globalt betyder det också att riskerna ökar.
Sverige kan i det läget inte säga nej, med hänvisning till egna behov. Munskydden får vi behålla för oss själva, men däremot inte de resurser som behövs för att tillsammans med andra försöka stötta Italiens ekonomi.
Vi är dock inte där ännu och kanske krisen kommer att avvärjas. Men utsikterna ser inte ljusa ut, även om Sverige skulle lyckas få stopp på Coronasmittan. Italiens problem kvarstår ändå och de ekonomiska följderna låter sig inte hejdas vid nationsgränser.