Gästskribenten Håkan Tenelius, konsult i offentlig upphandling och tidigare näringspolitisk chef vid Vårdföretagarna, är kritisk till hur Januariavtalet slår mot de enskilda välfärdsalternativen. Offentlighetsprincipen, som där finns inskriven som ett krav på även privata företag, kan ta död på hela branscher, anser han:
När jag skriver detta kommer jag direkt från ett seminarium på riksdagen, där en socialdemokratisk och en centerpartistisk ledamot diskuterat hur Lagen om valfrihetssystem kan stärkas. Centerpartisten förklarade i en bisats att denna diskussion nu kan föras eftersom både valfriheten och kraven på konkurrensneutralitet finns med i Januariavtalet. Som också innehåller en passus om att frågan om vinstbegränsning i välfärden pausad.
Tyvärr måste jag konstatera att hoten mot de privata välfärdsalternativen ändå dröjer sig kvar. De finns rent av insmugna i Januariavtalet. I dess punkt nummer nio sägs att ”Förslag kommer att läggas för att säkerställa att alla aktörer inom välfärden oavsett driftform har likvärdiga villkor”.
Hot? Detta låter väl snarare som musik för alla dem som i åratal irriterat sig på att offentliga vårdcentraler fått sina underskott täckta utan att privata mottagningar kompenserats? För alla som häpnat över den märkliga ordningen att kommunen kunnat driva ett äldreboende vidare, trots att det dömts ut som ovärdigt när den privata aktören som vunnit upphandlingen sökt tillstånd. Givetvis är Centerpartiets och Liberalernas mål att säkra konkurrensneutraliteten både vad gäller de ekonomiska villkoren och tillståndskraven.
Men vi kan vara säkra på att regeringspartierna också läser in något annat i denna formulering. Redan under den förra mandatperioden argumenterade S och MP för att offentlighetsprincipen ska gälla också för privata utförare i välfärden. Och i förstone låter det rimligt. Bör inte all verksamhet som lever på skattepengar vara fullt transparent?
Jo, visst krävs transparens. Men offentlighetsprincipen är ett sällsynt illa valt verktyg för den som vill försäkra sig om att skattepengarna används effektivt eller vill jämföra kvaliteten mellan olika utförare.
Offentlighetsprincipen, som innebär att vem som helst kan begära ut en handling från en offentlig myndighet, är en fantastisk institution som starkt bidragit till att Sverige tillhör de länder där korruptionen inte fått fäste, och där svåra myndighetsövergrepp är sällsynta. Men tillämpad på privat företagande, vilket grundlagsfäderna aldrig avsåg, skulle principen kunna ta död på hela branscher.
Ett förslag om offentlighetsprincip inom friskolorna hanteras just nu i regeringen, och frågan har utretts även för vård och omsorg. Remissinstanser som Socialstyrelsen och SKL har kritiserat förslagen, främst för den administrativa börda som skulle läggas på privata aktörer utan att några egentliga fördelar uppnåddes. Lagrådet har konstaterat att principen inte går att förena med de etiska regler om informationshantering som börsbolag måste följa.
Till saken hör att flera av de stora välfärdsföretagen börsnoterats på senare år, vilket medfört att företagen idag är föredömligt transparenta både vad gäller finanser, ägare och kvalitet. Tvingas företagen bort från börsen av offentlighetsprincipen skulle denna transparens gå om intet. Direkt kontraproduktivt, med andra ord.
Den administrativa bördan som denna nyordning skulle medföra är ett tungt argument emot. En myndighet, till exempel en kommun, har i sin organisation både en registrator och juridisk expertis som kan hantera förfrågningar om handlingar och avgöra vilka som ska och inte ska lämnas ut. Men det lilla välfärdsföretaget, till exempel den enskilda vårdcentralen, har sällan möjlighet att hålla sig med sådana resurser. Dessutom skulle nog beställarna, och förmodligen också allmänheten, reagera om pengar avsedda för vård måste användas till den här typen av administration.
Ett ännu tyngre argument är risken för missbruk. Det finns flera exempel där offentliga verksamheter utsatts för kampanjer eller sabotageförsök där offentlighetsprincipen använts. En hämndlysten medborgare kan genom att systematiskt begära ut mejl och andra handlingar skapa både oreda och stora kostnader.
Alla vet att det finns både individer och grupper som önskar att privata välfärdsalternativ ska bort från jordens yta. Ett exempel ur högen: På sajten ”Gatorna” som kallar sig ”en revolutionär infoportal” anklagades för ett par år sedan en privat gynekologmottagning för att ha ”blod på sina händer”. Artikeln illustrerades med ett foto som visade en aktivist som dränker in mottagningens entré i rödfärg. Det behövs ingen större fantasi för att inse vilken skada dessa aktivister skulle kunna åstadkomma med offentlighetsprincipen som vapen.
Någon invänder att offentlighetsprincipen inte innebär att företaget verkligen måste lämna ut handlingar. Till exempel måste rena företagshemligheter fredas. Och i vårdexemplet skulle patientsekretessen hindra att vissa handlingar blev offentliga. Men det är själva hanteringen av ärendena som riskerar att knäcka välfärdsentreprenörerna. Varje gång någon begär ut hela din mejlbox måste du bestämma vilka av mejlen som inte ska lämnas ut, och vara beredd att motivera varje beslut inför rätten. En sådan begäran per vecka och den mest hängivna vårdföretagaren skulle till slut tappa lusten.
Är det då inte rimligt att vi kan granska den privat drivna välfärden på samma sätt som den offentliga? Absolut. Men transparens vad gäller kvalitet, ekonomi, ägande och medarbetarvillkor åstadkoms knappast via genomgång av mejlboxar eller minnesanteckningar från ledningsgruppen. De brister som återkommande avslöjas inom offentligt driven omsorg har ju uppstått trots att den omfattas av offentlighetsprincipen. Och ingen kan hävda att denna skulle hjälpa de patienter eller brukare som ska välja utförare. Vilka handlingar ska jag begära ut för att kunna avgöra vem som är bäst på att utföra min hemtjänst?
Istället måste krav ställas på samtliga utförare, offentliga som privata, att både genomföra och publicera kvalitetsredovisningar och att redovisa resultaten i brukarundersökningar och patientenkäter. Alla utförare kan lätt lägga upp ekonomiska nyckeltal på sina hemsidor. Detsamma gäller medarbetarvillkor, som vilka kollektivavtal som tillämpas liksom sjuktal – något som säger betydligt mer om kvalitet och kontinuitet än många vill erkänna.
Tyvärr tror jag att risken är stor att riksdagen röstar igenom detta förslag. Regeringspartiernas argument om lika villkor blir svårt att bemöta, när det är allianspartierna själva som drivit principen.
I så fall kommer vi att befinna oss på ett sluttande plan. För vad talar då emot att företag i alla andra branscher som levererar till den offentliga sektorn också ska omfattas av offentlighetsprincipen?