En ny stor skattereform genomförs, sade Stefan Löfven i regeringsförklaringen för några veckor sedan. I fyrpartiuppgörelsen hade dessförinnan talats om en omfattande skattereform.
Det låter lovande, med tanke på att närmare 30 år har gått sedan vad som då kallades för ”århundradets skattereform”, men i verkligheten inte höll så länge. Vissa av grundprinciperna bakom den reformen finns kvar, men mycket har gröpts ur genom olika ingrepp.
Men vad är det som partierna bakom uppgörelsen vill åstadkomma? Det gemensamma dokumentet innehåller mycket, men är ändå inte särskilt tydlig.
Uppgörelsen kan snarare ses som önskelista, där följande står att läsa: ”Reformen ska öka sysselsättningen och antalet arbetande timmar med sänkt skatt på jobb och företagande, bidra till att klimat- och miljömål nås, stärka Sveriges konkurrenskraft, utjämna dagens växande ekonomiska klyftor, sänka marginalskatten och uppnå att färre betalar statlig inkomstskatt, förenkla genom att begränsa undantag, minska hushållens skuldsättning och bidra till att förbättra bostadsmarknadens funktionssätt, öka finanssektorns skatteandel och långsiktigt trygga välfärden.”
Dessutom ska annat göras med skatterna innan den stora reformen finns på plats. Dit hör bland annat att värnskatten ska slopas vid nästa årsskifte, att en grön skatteväxling ska inledas redan med regeringens vårbudget nu i april och att skatten för pensionärer ska sänkas ytterligare 2020. Flera frågor som gäller skatten på företagande, däribland förenklade 3:12-regler, ska utredas separat.
Detta verkar ganska svåröverskådligt och det är oklart hur de olika delarna hänger ihop. Kanske är det ofrånkomligt när fyra partier med delvis skiljaktiga åsikter ska göra en kompromiss. Men ett nytt skattesystem som hänger ihop ser det knappast ut att bli.
Ändå finns ambitionen att åstadkomma just detta. Men det skulle kräva mycket mer än vad som skisseras i fyrpartiuppgörelsen för att nå ända dit. Frågan är hur det ska gå till.
En av dem som hade tänkt mycket på en kommande skattereform var Skatteverkets tidigare chef Ingemar Hansson, som avled i somras. Han var en av konstruktörerna bakom den tidigare stora skattereformen och hade sedan varit med om många de följande ingreppen, bland annat som statssekreterare i finansdepartementet. Från hösten skulle han vara fri att skissa på en ny reform, men så blev det tyvärr inte.
Till minnet av Ingemar Hansson arrangerade Nationalekonomiska föreningen ett stort möte om skatter på tisdagskvällen. Bland talarna fanns ekonomiska forskare och skatteadministratörer, liksom de tidigare finansministrarna Erik Åsbrink (S) och Anders Borg (M).
Det blev en intressant diskussion, inte minst mellan de två sistnämnda som har två olika synsätt. Åsbrink vill återgå till den tidigare stora skattereformens enhetliga principer och sänka skatten på arbete, men höja den på kapital. Borg menar däremot att reformen bör inriktas på att stimulera företagande och att kapitalskatterna därför behöver vara låga.
Högre skatt på bostäder ska däremot fungera som en finansieringskälla för att man ska kunna sänka skatterna på andra områden – det var de tidigare finansministrarna och flera av de ekonomiska forskarna relativt överens om. Om man hade haft en omröstning i möteslokalen, Handelshögskolans aula, hade det nog inte varit svårt att få majoritet för en återinförd fastighetsskatt.
Problemet är att en stor del av allmänheten – och därför även politikerna – är av motsatt uppfattning. I fyrpartiuppgörelsen nämns inget om bostadsbeskattningen, annat än att den ska lindras för att underlätta flyttning. Inget av riksdagspartierna vill ta risken att väcka frågan om fastighetsskatt.
Detta är en realitet som är svår att komma förbi. Man kan med goda skäl argumentera för en fastighetsskatt, men utsikterna att få gehör tycks inte särskilt stora. Därför blir nödvändigt att höja andra skatter för att kunna finansiera skattesänkningar, såvida reformen inte ska medföra stora hål i statens finanser.
På det området är det magert i fyrpartiöverenskommelsen: höjda miljöskatter kan vara motiverade men blir knappast någon stabil inkomstkälla och en skatt på finanssektorn misslyckades förra regeringen med att införa. Det finns antydan om att ränteavdragen ska minskas, men blir nog fråga om en gradvis nedtrappning.
Trots alla goda intentioner riskerar skattereformen att stupa på att realistisk finansiering saknas. Om ekonomerna ska kunna bidra, så är det genom att utforma en Plan B där man kan hittar andra möjligheter än fastighetsskatt. Sådana finns om man, till exempel, kan övergå till enhetlig moms på 25 procent. Men vågar dagens politiker gå ifrån den lägre matmomsen?