Det blir troligtvis inte regeringskris när riksdagen i höst ska rösta om budgeten för nästa år. Genom att Vänsterpartiet inte längre kräver att få delta i budgetförhandlingar verkar regeringen kunna säkra majoritet för sitt förslag.
Den parlamentariska situationen är minst sagt komplicerad sedan Vänsterpartiet tidigare i somras aktivt bidrog till att fälla Stefan Löfvens regering och Liberalerna lämnade januariavtalet som därmed upphörde att gälla.
Löfven kom visserligen tillbaka som statsminister, med en vingklippt regering. Fram till nyligen har det varit oklart hur han ska kunna få igenom sin budget, eftersom Vänsterpartiet har krävt att få delta i budgetförhandlingar – med hot om att annars rösta emot.
Centerpartiet har, å andra sidan, på förhand sagt nej till en budget som förhandlats fram med Vänsterpartiet. Läget har därmed varit låst eftersom Löfven behöver båda dessa partiers stöd när budgeten ska voteras igenom riksdagen. Får han inte detta så löper regeringen stor risk att förlora omröstningen och då uppstår på nytt en regeringskris.
Något liknande inträffade visserligen på hösten 2014, då Sverigedemokraterna oväntat stödde Moderaternas budgetförslag som därmed gick igenom riksdagen. Den gången svalde Löfven förtreten, men det gör han knappast en gång till. Vid ett nytt sådant nederlag skulle han istället avgå, åtminstone enligt vad som hittills har sagts.
Men det skulle nog bara betyda att Löfven blir statsminister för en övergångsregering fram till september nästa år. Med nuvarande sammansättning av riksdagen har ju moderatledaren Ulf Kristersson ingen reell möjlighet att ta över. Och extraval är inget verkligt alternativ när mindre än ett år återstår till nästa ordinarie riksdagsval.
Istället leder nu Stefan Löfven en parlamentariskt mycket svag regering. Men som det nu ser ut kan han ändå lyckas få igenom sin budget, eftersom Vänsterpartiet uppenbart inte vill framkalla ännu en regeringskris så snart igen.
Det nya beskedet från Vänsterpartiet är ju att man inte längre kräver att få delta i budgetförhandlingar, eftersom detta skulle få Centerpartiet att helt sätta sig på tvären. Istället gjorde partiledaren Nooshi Dadgostar och den ekonomisk-politiska talespersonen Ulla Andersson ett budgetutspel på DN Debatt den 13 augusti. Där presenterade de en kravlista som ska tillgodoses för att partiet ska rösta med regeringen i fråga om budgeten, https://dn.se/debatt/har-ar-vansterpartiets-krav-for-att-acceptera-hostbudgeten
Vänsterpartiets uttalade krav är att skattesänkningar ska motsvaras av skattehöjningar, att välfärdsskulden ska börja betalas av, att jämlikheten ska öka och investeringar ska göras i jobb och industri. Dessutom vill man ha reformer av a-kassan och sjukförsäkringen.
Kraven har nog valts ut med viss omsorg. De är så formulerade att Socialdemokraterna knappast har starka principiella invändningar, utan kan godta det allra mesta. Samtidigt går kraven inte på något markant sätt emot Centerpartiets hjärtefrågor, även om det kan väntas tydligt motstånd när det gäller de tilltänkta reformerna av a-kassan och sjukförsäkringen.
På dessa områden vill Vänsterpartiet återgå till en bidragslinje, på arbetslinjens bekostnad. Detta rimmar inte med Centerpartiets uppfattning, men förmodligen finns utrymme för kompromisser. En sådan kan vara att låta frågorna utredas och skjuta på avgörandet till efter nästa års val.
Varken Vänsterpartiet eller Centerpartiet är ju intresserade av att framkalla en ny regeringskris. Detta underlättar Löfvens roll som medlare och med viss fingerfärdighet bör han kunna hitta formuleringar som båda de andra partierna kan godta.
Men det blir inte enkelt: Vänsterpartiet behöver kunna visa upp några påtagliga framgångar, samtidigt som Centerpartiet vill göra gällande att V saknar reellt inflytande. Varken Nooshi Dadgostar eller Annie Lööf har råd att förlora ansiktet.
Därför kan man ännu inte vara helt säker på att regeringen lyckas utforma budgeten så att den vinner tillräckligt stöd i riksdagen. Men förutsättningarna är ändå betydligt gynnsammare nu än för en vecka sedan.
Vem i politiken som ytterst vinner mest på detta återstår att se. Men oppositionen till höger har nog inte heller så stort intresse av en ny regeringskris som rubbar ritningarna inför valet.
För ekonomin bör det i varje fall vara angeläget att Sverige inte hamnar i ett läge med långvarig regeringskris. I oroliga tider är en övergångsregering utan handlingskraft inte vad landet behöver. Om regeringen ska bytas ut, bör det helst ske genom ett klart valutslag – inte genom partiernas taktikspel i riksdagen.