Utsikterna inför 2020 justeras ner i Konjunkturinstitutets nya prognos. BNP-tillväxten avtar och arbetslösheten stiger. Men det ser inte ut att bli någon djup lågkonjunktur, snarare rör det sig om ett ekonomiskt mellanår – av ett slag som ibland måste komma.
Ännu finns det inte anledning till akut oro, däremot ett behov av hög vaksamhet. Den internationella konjunkturen är inne i en avmattning som smittar av sig på Sverige. En av de största förändringarna i KI:s nya prognos är att den svenska exporten väntas gå betydligt svagare, jämfört med vad som var bedömningen tidigare i höstas.
Detta påverkar stora delar av Sveriges ekonomi. KI:s konjunkturbarometer, som publicerades samtidigt som prognosen, visar på dämpade produktionsplaner och sjunkande investeringar i tillverkningsindustrin. Men även delar av tjänstesektorn drabbas och negativa förväntningar sprider sig även till hushållen.
Arbetsmarknaden blir också mer dämpad. Sysselsättningen stiger visserligen fortfarande, men inte tillräckligt för att alla som söker jobb också kan få det. Följden blir en uppgång i arbetslösheten till strax över sju procent.
Det här får betydelse inför nästa års stora avtalsrörelse, då flertalet löneavtal har löpt ut och ska förhandlas om. KI räknar med att timlöneökningen under 2020 blir oförändrad i förhållande till i år och att löneuppgången därefter endast blir marginellt snabbare. Men vägen dit behöver inte vara konfliktfri, tvärtom kan det uppstå åtskilliga strider mellan arbetsgivare och fack.
Inflationen blir ändå ganska måttlig om lönerna inte stiger mer – och det får betydelse för Riksbankens penningpolitik. Även framöver blir det svårt att klara inflationsmålet på 2,0 procent – och detta får KI att invända mot den räntehöjning som Riksbanken väntas meddela om på torsdag. Ur ett konjunkturperspektiv kan det för tillfället verka bakvänt att höja räntan.
Mot detta står dock att Riksbanken redan har låtit minusräntan – som från början skulle vara en exceptionell åtgärd – bestå i hela fyra år. I längden är det uppochnervänt att det ska vara gratis att låna, men däremot kosta att spara. Och nu börjar det bli bråttom att göra något åt saken: en övergång till nollränta är nu nödvändig, om situationen med negativ ränta ska bli bestående för ännu flera år framåt.
Vad som kan beklagas är att Riksbanken inte tog chansen till räntehöjning tidigare, när konjunkturen fortfarande var betydligt starkare. Det kunde man ha gjort även om inflationen då inte nådde riktigt upp till målet på två procent. Nu blir det istället i absolut sista stund – och kanske även alltför sent.
Imorgon, torsdag, får vi se hur Riksbanken ser på inflationsutsikterna, liksom på ekonomin i stort. Det är sannolikt att man ger en delvis annorlunda bild, med något starkare konjunktur och högre inflation, än vad KI nu har gjort. Vem av dem som får mest rätt blir inte tydligt förrän längre fram under nästa år.
Klart är däremot att räntehöjningen blir en enstaka händelse som inte kommer att upprepas på länge. Under de närmast kommande åren ser varken inflationen eller den ekonomiska utvecklingen i stort ut att motivera att reporäntan höjs igen.
Snarare är det konjunkturstimulanser som kan komma att behövas. Där är det dock osäkert om Riksbanken vill ge sig in på minusränta igen, med tanke på att försöken hittills inte har slagit särskilt väl ut. Inflationen steg ju inte tillräckligt, trots att man såg till att kraftigt försvaga kronan – i syfte att driva upp importpriserna.
Under nästa år kommer penningpolitiken förmodligen att spela mindre roll, istället blir det finanspolitiken som tar över.
Det ligger nära till hands att regeringen vill utnyttja de starka offentliga finanserna till att skjuta över mer pengar till kommuner och landsting, som redan dras med allt mer besvärande underskott. Faran är annars att det blir allt mer långtgående nedskärningar i välfärdstjänster, bland annat genom att personal sägs upp.
KI uppmanar regeringen att ha beredskap att snabbt kunna föra en mer expansiv finanspolitik. Det är inte svårt att instämma i, med tanke på att den pågående konjunkturavmattningen mycket väl kan övergå till en djup lågkonjunktur.
Höjda statsbidrag till kommuner och landsting är i så fall en snabb och effektiv åtgärd, särskilt jämfört med de stora infrastrukturprojekt som det ofta talas om. Att bygga järnvägar tar lång tid och har begränsade konjunktureffekter, jämfört med att se till att välfärden kan upprätthållas även i sämre tider.
Faran finns också att 2020 blir ett svagare år än man hittills kan se. Den senaste tidens något mer avspända relation mellan USA och Kina kan snabbt förbytas till ett skärpt handelskrig. Den brittiska regeringen under Boris Johnson har nu en majoritet med sig i parlamentet, men kan ändå köra fast i fråga om EU-utträdet – så att det blir en avtalslös Brexit. Konflikterna i Mellanöstern kan blossa upp igen, med påföljd att det internationella oljepriset skjuter i höjden.
Inför situationer av det slaget behövs en hög vaksamhet och beredskap från svensk sida. Det kan bli nödvändigt att snabbt lägga om den ekonomiska politiken i mer expansiv riktning.
Den uppgiften ligger nu i första hand på regeringen, som i så fall måste se till att få riksdagens stöd. Partierna bakom Januariavtalet har där ett gemensamt ansvar.