I Sverige går det inte att bli rik på arbete, utom för en liten grupp med mycket höga inkomster. Däremot kan man bli förmögen på kapitalinkomster, särskilt vid försäljning av tillgångar. Det konstaterade Finanspolitiska rådet alldeles nyligen i en rapport.
Upptäckten görs inte för första gången, men den borde ändå få stor betydelse. Rådet fastslår att ojämlikheten i hushållens disponibla inkomster har ökat sedan 1990-talet, men påpekar samtidigt att det enbart är de allra högsta inkomsterna som har dragit ifrån under de senaste 15 åren.
Sverige har därmed knappast något stort problem med ojämlika arbetsinkomster, tvärtom tillhör dessa alltjämt de jämnast fördelade i Europa. Den lilla toppgrupp som har haft snabbare inkomstökningar på senare år ändrar inte nämnvärt den bilden.
Man kan till och med – även om Finanspolitiska rådet inte gör det – fundera över om arbetsinkomsterna efter skatt borde vara mindre jämnt fördelade. Avkastningen på högre utbildning är fortfarande ganska låg i Sverige. Den statliga skatten på högre arbetsinkomster kan i det sammanhanget vara ganska avskräckande.
Den verkliga ojämlikheten gäller i stället kapitalinkomsterna. Den är dock svår att få grepp om, vilket delvis beror på bristande statistik när det gäller hushållens tillgångar och skulder. Från regeringen råder en ovilja att ta fram sådana uppgifter, eftersom man tror att dessa skulle underlätta ett återinförande av den borttagna förmögenhetsskatten.
Men en sådan statistik skulle nog ändå bli ganska bräcklig, eftersom det skulle vara relativt lätt för hushållen att avstå från att ge korrekta uppgifter om tillgångar och skulder, ifall sådana begärdes. Det gäller särskilt för kapital som är placerat utanför Sverige.
Trots ett svagt statistiskt underlag drar dock Finanspolitiska rådet slutsatsen att de verkligt stora kapitalinkomsterna, som redan tidigare var ojämnt fördelade, har hamnat i färre händer. Ett skäl är att det under de senaste 15 åren, sedan förmögenhetsskatten slopades och den statistiska rapporteringen upphörde, har kommit fram mycket stora vinster vid försäljningar.
Rådet bedömer det också som troligt att ojämlikheten har ökat mer än vad som vanligtvis observeras. Det är en rimlig gissning, bland annat beroende på att kapitalrörelserna mellan Sverige och andra EU-länder är fria och vissa av kapitalskatterna kan vara lindrigare i andra länder där en del svenskar har sina pengar.
Ojämlikheten är ingen enkel fråga, om någon trodde det. Finanspolitiska rådet målar upp ett hotfullt perspektiv där ökad ojämlikhet leder till minskad social tillit och svagare tilltro till demokratin. Dessa faror ska inte negligeras, men bilden mildras samtidigt av rådets konstaterande att Sverige ännu inte har blivit ett särskilt ojämlikt samhälle.
Avsaknaden på förslag till verkningsfulla åtgärder i rådets rapport är också talande. Det är svårt att hitta sätt att kapa toppinkomsterna utan att dessa medför påtagliga problem för ekonomin.
Finanspolitiska rådet är säkert medvetet om att en förmögenhetsskatt skulle medföra hot om kapitalflykt till andra länder. Därtill kommer riskerna för att höjda skatter på företagskapital kan skada incitamenten när det gäller företagande och innovationer. Sverige har främst haft fördel av IT-miljardärerna som bidragit till jobb och tillväxt.
Ekonomiskt sett skulle en återinförd fastighetsskatt vara en bättre åtgärd, särskilt som den skulle vara svår att komma undan. Men inga politiker tycks vara beredda att ta emot de proteststormar som i så fall är att vänta. Ett steg på vägen skulle vara att gradvis höja taket för den nuvarande fastighetsavgiften, så att ägarna till dyrare bostäder åtminstone får betala mer än hittills.
Men den svåraste ojämlikheten finns inte vid toppen på inkomst- och förmögenhetsskalan, utan vid dess botten. Bidrag som riktas främst till låginkomstfamiljer har sedan länge frysts av regeringar som hellre har satsat pengar på annat. Ett exempel är barnbidraget som har legat på oförändrad nivå sedan 2017.
För många låginkomstfamiljer är dock det viktigaste att de offentliga tjänsterna håller god kvalitet, oavsett var i Sverige det gäller. Skolsituationen är idag inte likvärdig i skilda regioner av landet – och inte heller mellan stadsdelar. Därför skulle en förbättring av skolan i underprivilegierade områden kunna minska ojämlikheten på ett sätt som får långsiktiga effekter.