Vem ska styra den ekonomiska politiken? Hittills har det främst varit Riksbanken, med hjälp av räntan och andra styrmedel. Men nu vill krafter inom finansdepartementet få större inflytande.
Långtidsutredningen 2023 från finansdepartementet, kallad LU, är en tjänstemannaprodukt där finansminister Elisabeth Svantesson inte har ansvar för förslagen.
Hon har tvärtom markerat en distans till LU:s idéer om att de offentliga finanserna ska gå från överskott till underskott. Inte heller verkar hon särskilt pigg på att låta regeringen använda finanspolitiken för att försöka styra konjunkturen, på det sätt som man tänker sig från LU.
Finansdepartementet talar därför med två olika röster: dels finansministerns, dels en grupp av ledande tjänstemäns. Det befrämjar debatten, men kan samtidigt bli ganska svåröverskådligt.
Men det gäller att se diskussionen i olika tidsperspektiv, där något beslut att omedelbart ändra på finanspolitikens inriktning är inte aktuellt. Den vårbudget som Svantesson ska lägga fram i mitten av april påverkas inte av LU, knappast heller det budgetförslag för 2025 som hon ska presentera i september.
Däremot kan den pågående debatten få betydelse längre fram under mandatperioden, fram till valet på hösten 2026. Innan dess ska ändå det gällande ramverket för de offentliga finanserna utvärderas, enligt en sedan tidigare bestämd tidsplan. En parlamentariskt sammansatt kommitté, med representanter för alla åtta riksdagspartier, har också tillsatts för den uppgiften.
En viktig fråga blir då hur målet för de offentliga finanserna ska se ut. Ska det som hittills vara ett överskott på 0,33 procent av BNP eller bör det ändras till ett underskott på -0,5 procent vilket LU föreslår? En annan möjlighet är att man lägger sig däremellan och stannar för ett balansmål som ligger på noll.
För den nuvarande ordningen med ett överskottsmål talar att den har tillkommit för att stärka de offentliga finanserna som tidigare var i dåligt skick. Följden har blivit en gradvis förstärkning som innebär att Sverige numera har en mycket stabil situation med låg offentlig skuldsättning och rejäla buffertar. Detta ger en trygghet inför kommande kriser som förr eller senare inträffar.
Argument för en ändring till ett underskottsmål är, å andra sidan, att läget har hunnit ändras avsevärt sedan det gällande målet sattes upp. Sverige har numera knappast behov av att bygga upp ännu starkare offentliga finanser, när det främsta behovet i stället är att öka de offentliga investeringarna. Det gäller flera områden, alltifrån upprustning till försvaret och ökning av klimatsatsningarna.
Båda resonemangen är rimliga, men kan också väcka invändningar. Överskottsmålet leder i längden till att de offentliga finanserna blir starkare än vad som troligen behövs. Det är inte fel att ha en statsskuld om den ligger på rimlig nivå och ränteutgifterna är hanterliga.
Underskottsmålet innebär då i stället till att man försvagar de offentliga finanserna för att möta framtidens behov. Men då vet man inte vilka krav som senare kan komma, kanske blir de ännu svårare.
Klart är visserligen att stora investeringar behöver göras i exempelvis infrastruktur. Men erfarenheten visar samtidigt att det ofta inte blir särskilt lönsamma satsningar som premieras. Ofta blir det en politisk dragkamp där helt annat än samhällsekonomiska aspekter fäller avgörandet.
I detta läge talar mycket för ett balansmål, i stället för överskott eller underskott. Målet ska då vara att saldot i de offentliga finanserna ska hållas kring noll, sett över en konjunkturcykel. Det betyder samtidigt att begränsade underskott kan släppas fram, när det motiveras av konjunkturläget.
Jämfört med dagens överskottsmål skulle ett balansmål betyda att cirka 20 miljarder kronor per år frigörs för offentliga investeringar. Det är i detta sammanhang inget väldigt stort belopp, men mer borde gå att få fram genom omprioriteringar i statens budget liksom genom effektivisering.
För att en ökad produktivitet ska komma fram, behövs det någon som ställer bestämda krav. Det gäller i den offentliga sektorn, likväl som i andra verksamheter. Där finns en stor uppgift för finansdepartementet som ingen annan tar på sig.